www.mybrotherinheaven.blogg.se

att våga släppa taget och låta dig åka iväg, kommer ta så hårt på mig,det kommer göra så ont. Men jag kommer låta dig göra den här resan, för det är vad du vill och jag ska inte hindra dig. Även fast du lämnar mig för några månader, så ska jag släppa din hand och låta dig göra det du vill, och när du kommer tillbaka, så kommer jag att stå med min hand öppen igen, för att hämta hem dig, till mig.

 

 

 

 

 

ikväll har jag suttit i regnet vid graven, hos min bror .. I samma stund fast i Göteborg på sahlgrenska ligger Pappa och får cellgifter och kämpar mot sin cancer. Mamma är hemma & Daniel i sin lägenhet. Vi är alla på olika håll och med olika tankar. Men en sak vet jag att vi tänker samma om, och det är att du ska bli frisk nu , Pappa .  Vi vet också att vi nu hade behövt våran Tobias mer är någonsin och att vi hade gjort allt för att få tillbaka han hit, till vår värd , och vår familj. ❤️️

 

Om ni bara visste hur tung den här sorgen är att bära på , och hur mycket det skär i ens hjärta .
Jag trodde inte ens det var möjligt.

Det skulle aldrig hända oss.

 

 

 

 

idag är ändå din dag, Grattis min fantastiska Mamma. ♥

 

Det har varit en Måndag med blandade känslor. Mamma gillar inte födelsedagar och har aldrig gjort men vi vill alltid fira henne ändå, för det är hon så värd. Trots att Tobias som vanligt inte var med oss ikväll och Pappa imorgon ska börja med sin cellgiftsbehandling, så klarade vi oss igenom denna kvällen också. Tack vare att vi var tillsammans. 

 

Ni hör ju själva. Mamma gillar inte födelsedagar och speciellt inte när hon får fira utan sin ena son och när hon vet att hennes man har drabbats av cancer. Men vad gör man? INGENTING. Man kan bara finnas för varandra. Låt tårarna rinna och låt allt va ett helvete. Ingenting kommer bli som det en gång var, men det kan bli bättre än vad det är nu, och det är det vi måste tro på.

 

 

ALL KÄRLEK TILL MIN FINA FANTASTISKA FAMILJ! 

Tack för en god middag ikväll.

 

Att inte veta hur någonting kommer sluta för en själv eller för någon annan i ens närhet. - är fruktansvärt

Att gå runt och känna oro.- är fruktansvärt

Att inte kunna förklara för någon hur man känner. - är fruktansvärt

Att ta sig upp när hela kroppen bara bryter samman. - är fruktansvärt

När man inte orkar lyfta ett glas med vatten och det bara gör ont när man ligger stilla. - är fruktansvärt

 Att veta vad det beror på men inte kunna göra något åt det. - är fruktansvärt.

Jag trodde aldrig att mitt liv skulle göra en sådan här vändning, att jag skulle få känna såhär. 

- DET ÄR FRUKTANSVÄRT!

Minns ni i Maj när jag och Amanda åkte till Spanien, för att i 1 vecka bara få umgås och njuta av sol och bad? Det gör iallafall jag. Det var en fantastisk resa, och när jag satt på flygplanet,ville jag faktiskt tro det eller ej bara hem. Jag ville hem, till Varberg och till lilla läjet, dels för att visa upp min solbränna ..;) men också för att berätta att jag kände mig lite som en ny människa(jag brukar göra det efter en resa) . Jag kände mig pigg och glad. Det höll dock inte länge. När jag blev avsläppt hemma på Hajvägen, möttes jag av först av en glad Mamma & Pappa i dörren, när vi sedan klev in i huset och satte oss vid matbordet, där det var framdukat min favoritmat, pasta och fläskfilé, fick jag beskedet. Beskedet som jag ingen vill ha. Beskedet som gjorde mig så arg, och så jävla ledsen. Beskedet som fick mig att springa rakt upp för trappan och slå igen dörren, utan att ens lyssna klart på vad Mamma & Pappa ville säga, det räckte med att Mamma sa.. "Lisa, Pappa har fått cancer."

Cancer i mina ögon har alltid varit, den värsta sjukdomen som går att få.  Tror till och med att den är den värsta. Även fast det finns godartade, så kopplar man alltid cancer till det värsta. Man kopplar till ett helt förändrat liv, och väldigt mycket dödsfall. 

Därför kan ni nu kanske förstå? Varför jag bara sprang raka vägen upp på rummet när jag fick höra ordet att min Pappa hade drabbats av det. Det är inget man vill höra. Bara ordet får en att må dåligt och jag blev så jävla rädd, det enda som kom upp i huvudet var, " jag vill inte förlora en till".. men nu några månader senare, VET jag att jag inte kommer göra det. Jag kommer inte förlora min Pappa. För vi ska igenom detta med, precis som allt annat. Din resa på att bli frisk, börjar snart och jag lovar dig, att jag och alla andra vi känner kommer finnas vid din sida. Du är så jävla stark. Och den enda vi vill är att du ska bli frisk igen och få leva det liv du förtjänar.

 

Hur började det? I kordfattade version...

Det började med att Pappa hade en såkallad knöl strax vid bröstet, nästan vid armhålan. Först var den ganska liten, och man såg att det stack ut något från tröjan/skjortan, men det var ändå inget märkvärdigt tänkte vi då och det visades även på prover som han tog på sjukhuset, det var ingenting. Dagarna,veckorna och månaderna gick. Pappa fick en tid för att "skära" upp den här knölen, för det "trodde" man att de kunde göra, men eftersom att M+P skulle åka på en resa väntade det med att göra det och det sköts fram ännu några veckor. De kom hem från resan, knölen hade växt, typ lika stor som en tennisboll (skojar inte) det gjorde ett försök att få bort den men det gick inte. Som sagt så blev den större, den började se "äckligare" ut om man får säga så. Till slut började det växa små "öar" (små knölar) som vi kallar det runt den här stora knölen. Prover togs igen och det visade sig vara det som pappa absolut inte ville höra. Det var cancer. 

Det tog sedan igen några veckor tills han fick en operationstid, för att operera bort skiten.  Och nu är några månader senare, är allt borta och i början av Oktober ska Pappa börja få cellgifter för att detta inte ska komma tillbaka. Trots FRUKTANSVÄRD jävla väntan på besked av operation,besked om det finns något kvar,besked om vad det blir för behandling, så är jag nu otroligt tacksam att det äntligen kommit på vad det är för cancer, vad dom ska göra och hur min älskade pappa ska bli frisk igen. 

 

Ni förstår ju själva,från att i Maj få reda på att man fått cancer och inte förrens i Oktober, börja med behandlingen... Det är en lång tid som har gått och en seg sjukskrivning  som minst kommer fortsätta året ut. En sjukskrivning som inte är rolig för någon,eftersom vi går varandra på nerverna här hemma ibland...Som jag har sagt tidigare vill jag inget illa, men ibland blir det liiiite för mycket Pappa när man är hemma en hel dag tillsammans med dig... ;)♥

 

Som Pappa beskriver det och som också vi beskriver det så känns inte han sjuk. Du säger själv att du känner dig pigg och det är såklart när knölen fanns på plats så tryckte den och gjorde ovanliga stickningar som fick dig att rycka till men inget mer. Under sommaren, har det gått bra och som sagt, jag har inte märkt på dig att du är sjuk. Jag har bara tyckt allmänt synd om dig, att du inte fick åka till Grekland i juni som du och mamma hade bokat. Dock fick du uppleva så mycket annat i sommar, som jag i Maj ALDRIG trodde du skulle orka. Du fick  se våran älskade Håkan Hellström på ett  fullsatt Ullevi. Du fick även se andra konserter, du har varit med på olika fester, tillställningar och andra utflykter. Du har inte heller missat en av Daniels alla matcher, inte heller någon annan fotbollsmatch på tv.... ;) Du har varit med, precis som vanligt om inte mer. Du anar inte, så jävla stola vi är. Det jag har blivit mest imponerad av är att du pratat om din cancer. Som dotter till dig, vet jag att du är inte så på att prata om dig själv, du pratar gärna bort det och säger att allt är bra, när det kanske egentligen inte är så bra..

Du har vågat och alltid tänkt och pratat positivt, att du ska bli frisk och att detta kommer bli bra,för det kommer det ju! 

 

Som sagt, är jag så glad att du varit med så mycket i sommar och orkat. Trots att du vet vad som nu väntar. Det väntar en tid med behandling och den är inte rolig. Det kommer framförallt drabba dig, men även oss. Du kommer få biverkningar så som illamående,  dålig aptit, tappa hår och ja ni som är insatta vet. Jag tror eller rättare sagt vet tyvärr att det är nu du kommer börja känna dig sjuk, pappa. Du kommer må riktigt dåligt och alla de dagar du ska sova borta i Göteborg på ett jävla sjukhus, kommer få dig att spy. Kanske för illamåendet av cellgifterna men också kanske pga omgivningen, för sjukhus är förjävliga, det vet vi alla. Men som du sa till mig i veckan när du fick reda på vad din behandling skulle bli , så vill du bara att skiten ska bort och det kommer bli jobbigt, men böcker,mobil,tv, finns ju alltid och också vi, din familj som alla timmar på dygnet,finns tillgänliga för dig. Vi vill ditt allra bästa och mest av allt, vill vi ha hem dig, FRISK. Vi vill aldrig att den här skiten ska komma tillbaka till dig, så gör som mig, håll alla era tummar på att min Pappa ska bli frisk igen, för INGEN, speciellt inte MIN pappa är värd att gå igenom det här. Livet är så jävla orättvist och när man får sådana här besked, hade man ju mer än gärna varit hela familjen, men som ni vet är vi inte det heller... Våran älskade Tobias saknas, och det enda vi önskar är att du hade varit här med oss, vi behöver dig, inte bara nu utan varje dag. 

 

Jag vill avsluta det här inlägget, med att åter igen önska all lycka, till min Pappa. Vi klarar detta, tillsammans. Inget ska få stoppa oss nu, vi har ju redan kommit så långt. Jag älskar dig.

 

jag saknar dig så..

28 Augusti.

 

Debuten på systemet gick som väntat,inga konstigheter där inte..;) På kvällen kom min släkt och firade mig tillsammans med min familj och min pojkvän, det blev en lyckad kväll. Trots åter igen en fruktansvärd saknad av Tobias. Högtider är värst. När alla hade gått hem, somnade jag på Olivers arm i tårar. Det är jobbigt att veta att du aldrig mer kommer att komma tillbaka. Men åter igen.

 

Tusen tack för alla gratulationer och för all uppvaktning, ni är så fina allihop!

 

 

tillsammans med min underbara pojkvän. Den 10 augusti åkte jag och Oliver till Alanya. Vi hade en helt fantastisk vecka med sol och bad. Ångrar inte en sekund att vi valde att åka tillsammans och jag hade mer än gärna velat åka tillbaka dit igen, ♥ 

jag saknar dig, varje dag, varje minut,varje sekund av mitt liv.

 

Du anar inte.

 

I Tisdags fyllde min absolut bästa killkompis, 22 år. Tanken var att vi skulle till Göteborg och ha en heldag där, men tåget var inställt och det blev bara en massa jävla krångel så det blev aldrig att vi åkte dit. Istället åt vi jättegod mat på Zorbas här i Varbergs med Olivers mamma och hans lillebror Adam. Sedan åkte jag och Oliver till havet och bara njöt, vilken fin kväll, helt magiskt. Stort grattis igen, ♥♥.Tack för att du finns och för att du gör mig så jävla glad.

 

 

 

 

 

Men när jag tänker efter är det ju inte konstigt , jag har all rätt till att gråta,.

För en av mina bröder lever inte längre.  Min andra gör mig stoltare än någonsin än dag som denna, det är helt sjukt vad jag är imponerad av hans styrka och hans sätt att leva, jag älskar dig Daniel, och dig med Tobias, något så fruktansvärt.

 Med min Pappa är det inte alls bra, men vi håller alla tummarna vi kan för dig, ❤️️ Och mamma, du vet redan att du håller ihop vår familj. 

Så vafan, tacksamhet, stolthet, glädje  eller sorg, jag har all rätt till att gråta.

Sitter hos Tobias nu. Solen skiner och det märks att det snart börjar närma sig din födelsedag, för sommaren är verkligen här nu. Men som de två senaste somrarna så känns även denna annorlunda, just för att du inte är här ,. Det gör ont inom mig, när jag skriver detta idag, även fast jag sitter hos dig nu, och bara njuter av att få ha dig nära, . Dock önskar jag att du satt brevid mig istället för att du låg under jorden... Jag saknar dig❤️️

 

Låter bilderna tala, för några fantastiska dagar i Stockholm, vilken helg, vilka minnen!!

NI ÄR SÅ JÄVLA BRA!

 

som jag önskade att du hade fått uppleva med oss. 70.00 på Ullevi framför en helt fantastisk Håkan Hellström, vilken kväll säger jag bara. Så mycket glädje och kärlek, men också mycket tårar som bara rann ner för kinderna för att tankarna om att du aldrig mer kommer att komma tillbaka, gjorde så ont.  Håkans texter och sätt att uppträda och sjunga inför sin publik är helt enormt. Det är någonting man måste uppleva.  Det är någonting som alltid har gått rakt in i hjärtat och det gjorde det även igår.

 

Tack för en oförglömlig kväll, mina fina vänner och HÅKAN HELLSTRÖM! ♥

 

det finns ingen annan jag hellre skulle vilja vara, än den jag redan är, eran syster. Det finns inte ord, för hur stolt jag är över er. Igår slog det mig att om 1 vecka står åter igen en viss Håkan Hellström framför mig mig och Daniel. Och Tobias även om du inte får uppleva ett fullsatt sjungandes Ullevi, så vet jag att du hör han enda upp till dig, vart du än är.. <3 Jag vet att många tårar kommer fällas på Lördag, men det är fan så värt och faktiskt inte alls konstigt,med tanke på allt vi gått igenom med Håkans musik i bakgrunden. Glädje som sorg, det spelar ingen roll. Det kommer bli magiskt.