www.mybrotherinheaven.blogg.se

Här kommer svar på era frågor.

 

Tack! Ja, jag fick se min bror efter olyckan, vilket var bland det värsta jag gjort i mitt liv. Jag tvekade och tänkte väldigt mycket på om jag ville se honom. Det kändes så fel, men ändå så rätt när jag väl hade gjort det. Eftersom olyckan inträffade i Thailand, tog det nästan 2 veckor tills dom var hemma i Sverige igen från och med det datumet,de gick bort, vilket jag också tyckte var väldigt frustrerande,för man ville bara ha han här,nära oss. När dom väl kom hem, fick min familj och jag, se på han. Vi fick dock bara se handen och lite av armen. Ansiktet och resten av kroppen var alltså för skadat, för att vi skulle få se. Jag tror dock att det hade funnits möjlighet för oss att se, men för att vi ska slippa minnas Tobias på det sättet, så säger dom helst att man inte ska titta på han om det är såpass skadat. Vi gjorde valet att se på hans hand, och det räckte, för vi kände igen den, och jag kommer alltid minnas Tobias levande, glad och helt fantastisk, det är min bror det

Allt sker av en slump. Det är inget förutbestämt. Min bror var världens lyckligaste och han skulle inte dö, inte nu, inte såhär tidigt. Han hade inte planerat att han skulle dö. Han hade allt, allt och lite till, då dör man inte. Tobias skulle aldrig svika sin familj, sin släkt eller sina vänner. Han älskade sitt jobb och sitt fotbollslag. Kände man Tobias, så är man stolt, för allt han har gjort. Att denna jävla lastbil skulle komma precis då när Tobias och dom åkte på vägen är fan rena rama helvetet. Det var inte meningen, det var inte alls meningen. Lev i nuet, ta hand om varandra, för det kan förändras fort, fruktansvärt jävla fort.

 

Jo, det är såklart väldigt svårt att hantera en sådan här situation. Det var ingen som var beredd på att det skulle gå såhär. Det gäller att finnas för varandra, hela tiden. Man måste försöka ta lite skit i från alla i sin familj, för alla har vi våra dåliga dagar och vi måste försöka hitta en glädje med vardagen.

 

Det som hände var att min bror Tobias, tillsammans med flickvännen Elin & deras två kompisar Johan & Frida var på semester i Thailand. De skulle på morgonen (i svensk tid) åka en taxi till Koh Tao, när en lastbil av någon anledning kommer på fel vägbana och därifrån åkte Tobias och deras taxi rent ut sagt åt helvete. De tog i princip 3 timmar att få ut allihop från bilen, även taxichauffören omkom. Vägen var väldigt stor, och vi förstår fortfarande inte hur den här jävla lastbilschauffören kan komma över på fel sida. Han måste ha somnat,men vissa säger också att det är bilfel (hjulet) eller något. Vi vill inte ens spekulera i det,för det går inte att ändra, även fast det är så jävla fel!!

 

Ville bara säga vilken fin blogg du driver. Tycker du att det har blivit lättare med året som gått eller hur mår du idag?
Tack! Många säger att tiden läker sina sår, och det kanske det gör,men inte när det gäller dödsfall. Jag har förlorat min bror och det är något som alltid kommer sitta i. Jag kommer aldrig att glömma Tobias.Han var den mest omtänksammaste och snällaste personen som fanns. Jag kan inte säga att det är lättare idag,för det är det inte, det är fortfarande lika tungt och jag mår psykiskt dåligt, över att inte få se min bror. Men jag lever som jag gjorde innan, jag festar,jag spelar innebandy, jag går i skolan ,jag umgås med mina vänner. Allt, som jag gjorde då, gör jag även nu. Det går inte att sluta, man måste fortsätta, skratta och vara glad, även fast vissa stunder får vara åt helvete,  man får må piss och gråta hur mycket som helst. Du får också känna dig värdelös, och känna att livet suger, men du måste ha orken att fortsätta hela tiden, för min bror hade aldrig velat se mig ge upp, därför tänker jag aldrig hellre göra det.

 

 Jag tycker att vi har hanterat situationen så bra som det går. Tobias är med oss i allt vi gör fortfarnade. Vi gör mycket tillsammans. det gör vi,men jag ska inte säga att det är övedrivit, utan det är som vanligt. Då det var begravning osv var det såklart en annan stämning här hos oss, då var det bara vi mot världen, det fanns inga andra, utan bara vi. Vi skulle klara oss igenom det och det gjorde vi, tack vare varandra. .Jag tycker också att jag och min andra bror Daniel, har kommit mycket närmare varandra nu än hur vi var förr. Familjen är livsviktig för mig, när det händer något sådant här, men även annars. Jag är så glad att jag har min familj och att vi ställer upp för varandra. Jag hade aldrig klarat det här utan dom.  Vi har kontakt med de andra familjerna, väldigt mycket familjen Hedbris. Dom är för oss också väldigt viktiga. Vi kommer bra överrens och har gjort mycket tillsammans. Elin har en lillebror som heter Johan.

Han har varit som en bror för mig hela tiden. Nu har vi dock inte pratat på ett tag, vilket är tråkigt, men vi och familjen Hedbris, pratar och träffas väldigt mycket.

 

Dom andra familjerna träffar jag inte jätte ofta, bara Axel, som var Fridas bror. Han är lika gammal som mig, så vi träffas en del i skolan. Sen har mina föräldrar och Hedbris väldigt bra kontakt med de andra föräldrarna också, de träffas ibland och kollar läget. Träffar vi varandra på stan, hälsar vi själklart. Det är viktigt att visa att man finns för varandra.

Jag tänker på Tobias i princip hela tiden. Saknaden blir dock extra tung när jag kollar på fotbollen. Han har alltid spelat, men nu finns han inte där. Men min andra bror Daniel gör ett sådant jävla bra jobb och jag är så stolt över honom, att han orkar trots det som har hänt. Alla går vi vidare men vissa saker går inte riktigt att glömma, som t.ex. att han alltid spelatt där. Födelsedagar, jul, och andra högtider tänker man ju också självklart extra mycket på honom. Även när solen lyser, och även när vissa låtar spelas kan jag tänka otroligt mycket på Tobias och det kan bli väldigt tungt, som tur är har jag min familj, mina vänner och gravplatsen att gå till. Jag är så glad, för det.

Jag har en del läsare här per dag ,även fast jag bara skriver för mig själv, vilket gör ett väldigt väldigt VÄLDIGT  tungt sorgarbete en aningen lättare. Jag skriver i min blogg för att växa som person och för att ha någonstans att skriva av mig. Ibland vill man inte prata med folk, man vill bara skriva och försöka hitta någon slags glädje med att leva, även fast det är svårt.

 

Nu har ni chansen att fråga mig precis vad ni vill. Det KAN vara angående dödsfall av någon som står dig nära,det kan också vara  hur jag hanterar sorgarbete osv. Jag vet att många av er har frågor. Jag vet också att många av er som läser min blogg har förlorat någon, så va inte rädd. Jag tänker ge er några dagar att tänka till och så får ni kommentera eran fråga, så svarar jag på det till helgen. Jag kommer lägga ut alla frågor och svar här. Ni behöver inte kommentera på just denna bilden, utan även någon annan.

Tänk på att det finns många där ute, som vill veta hur det är, hur man ska hantera det osv. Det är kanske till och med någon som vill berätta om sin historia. Vad ni har varit med om. Fritt fram...
Jag vill höra om det, och jag vet att jag inte är ensam om det.

 

Vi kan hjälpa varandra, genom frågor och svar.

Det är nu upp till dig.

 

♥

 

 

Det kommer aldrig bli som förut.
1 maj, och solen skiner. Idag är det 1 år och 3 månader sedan du lämnade oss.