www.mybrotherinheaven.blogg.se

Daniel fick sin dröm uppfylld, att se fotboll på emirates i London. Jag fick oxford street och lite till.. ;) och lika nöjd är jag över det. Från London åkte jag och Daniel hem med ett leende och det är Tack vare er, Mamma & Pappa.♥

Ni är fantastiska, Tack,verkligen Tack för allt.

 

Då var det dags. Imorgon går flyget mot London tillsammans med mina fina familj. Det var min och Daniels julklapp från Mamma och Pappa, så det ska bli riktigt spännande att upptäcka denna stad, eftersom i princip alla säger att det är en av det absolut bästa städerna, med tanke på alla sevärdheter och shopping osv.

 

Det blir också såklart en bearbetning tillsammans,eftersom det är första resan vi gör hela familjen utan Tobias. Men vi vet ju att han är med oss, så vi ska bara försöka njuta och ta hand om varandra. 

 

 

Hade jag inte haft dig, hade jag aldrig tagit mig igenom detta. Du räddar mig, TACK. ♥

att jag älskar dig

-Håkan Hellström

 

ÄNTLIGEN, är mina allra finaste vänner hemma igen. Bella har varit borta 1 månad i Thailand med Simon ,medans Noah och Axel som också kom hem idag har varit borta i 3 månader, kan inte längta mer än till helgen när jag får träffa er igen!! ♥ Jag har saknat er så himla mycket.

Nu saknas bara Amanda också, flytta från Södertälje och kom hem, till oss igen- där dina beslut aldrig behöver bli svåra- du är trygg här och blir det några svåra beslut, så hjälps vi åt. Även om vi kanske inte alltid kallar Varberg "trygghetens stad" så är det ändå vårt hem,innerst inne trivs vi ju som fan. Det är vår fina sommarstad

- vårt underbara Varberg.

 

Visst blev det en tankeställare,Amanda?♥

 

Vaknade upp i Måndags och insåg åter igen att det är en riktig jävla skit vecka på ingång- och jag hade rätt. I 2 lediga dagar från jobbet har jag i princip bara sovit förutom en liten stund idag när jag var en sväng på stan med Sofie & Johannah.Annars är det sömnen som tagit över, för jag orkar inget annat. Jag orkar inte gå och träna, och  ikväll ligger jag och tittar i väggarna och har ångest inför imorgon när jag ska jobba hela dagen. Inom mig känner jag mig svag, uttråkad, ledsen, rädd,orolig. Det är så mycket känslor som tar över- jag kan inte hantera det och jag vill inte ha det såhär. Vad ska jag göra? Jag vill ju vara stark. Känna att det är skönt att vara ledig från jobbet och sedan när man ska jobba ska det också kännas bra, för då vet jag t.ex. att jag tjänar pengar osv- men det är precis tvärtemot- allt är så jävla jobbigt- så jävla in i helvetes jobbigt.

 

En nära vän sa till mig att jag inte får låta sorgen,rädslan,ilskan,tårarna hindra mig från att faktiskt ha roligt. Men tyvärr är det exakt det som händer nu. Känslorna tar över helt och jag vill ju bara hitta tillbaka och känna mig stark och glad.

 

Jag vill vakna upp med ett leende på läpparna, brevid dig-för hur jävla arg jag är på dig inombords för det du gjorde, så finns det fan ändå ingen som gör mig så glad och som jag känner mig så trygg med.  Ni kanske tycker det låter helt åt helvete fel och konstigt, men det är faktiskt så det är och också det jag känner. Att veta att du mår bra, att ha dig nära, är det absolut bästa som finns. Jag vet att det kanske inte blir så bra som vi en gång hade det, men eftersom jag inte tänker ge upp allt annat som är jobbigt just nu- så tänker jag inte heller ge upp - hoppet om dig och våran otroligt fina vänskap . Att få det som jag alltid velat ha det, är nog omöjligt- men vi kan mycket bättre än såhär, det vet jag, och även du, låt oss fixa det här.

 

 

Igår när Daniel kom hem från jobbet blev han överraskad med en massa godsaker. Jag hade "brutit" mig in i hans lägenhet och lagt detta på hans köksbord. Detta för att jag tyckte han var värd det. Det kändes också som att det var uppskattat med tanke på sms:et jag fick efter. 

 

 

I 2 år är de skrivandet som har varit väldigt viktigt för mig, det är en av alla de faktorer som har gjort så jag kommit vidare i mitt liv. Jag har kunnat sätta mig framför datorn och bara skriva, orden har bara strömmat och jag har fått både kritik och uppskattning för det, och det är väl också så det ska vara. Jag har tagit åt mig av det ni sagt och kommenterat, men som jag också sagt tidigare tvingas ingen till att läsa min blogg. Ska ni bara kommentera saker som gör mig ledsen, kan ni lika gärna sluta gå in här och göra saker värre än vad dom redan är. Jag skriver väldigt mycket privata saker t.ex. känslor och liknande, vilket jag står för. Och ni som läser detta nu, tänker säkert då,
 "Varför publicerar du det på en blogg där alla kan se?" och det är också det, jag vill att folk ska kunna se, jag vill att folk ska läsa och ta del av det jag känner, sen att hälften av det jag skriver inte är viktigt för någon av er, då tar jag det. Lika många som inte gillar min blogg, lika många gillar den så varför sluta då? Jag gör det här för mig själv och för dom där ute som vill veta, hur mitt liv är, hur mitt liv har varit och hur jag lever vidare utan Tobias. Det behöver inte vara långa texter som beskriver en känsla, det har ni som läst säkert märkt, det kan bara vara en bild,eller en låt eller något annat som väcker alla minnen till liv. Det är så lite som behövs, för att alla sår som läkt eller håller på att läkas, rivs upp ännu mer och man får börja om ännu en gång, för det är just vad det handlar om, det är att börja om när man hela tiden trycks ner i skiten. Det som hände mig och min familj är något jag får bära av mig resten av mitt liv, det är en sorg som aldrig kommer försvinna. Det finns bra stunder, dagar,veckor och till och med månader,  det är jag ett tydligt exempel på, men mitt liv, det blir aldrig som förut, och det vet alla där ute, varenda en av er.

 

Efter sommaren 2013 var jag som en helt ny människa, jag hade gått igenom 2012 som var det värsta året i mitt liv, jag hade kämpat mig igenom mitt sista år i skolan, tagit körkort, gått balen med världens absolut bästa killkompis, Noah. Han gjorde den dagen till en av det finaste och roligaste stunderna i mitt liv. Jag tog studenten, fick ett stipendium, som verkligen blev en uppskattning på allt jag hade gjort från det att jag fick reda på dödsbeskedet av min bror till jag stod där på scenen med "strålkastarna" mot ögonen, och tog emot mina pengar. Just då var pengarna det viktigaste, det var en bra start på början av min sommar eftersom att jag hade så jävla mycket planer. Nu i efterhand är pengarna skit samma, för dom försvann ändå samma månad,wooops;)..Nu är istället  mitt såkallade "diplom" det viktigaste för mig, där står det exakt vad jag betydde för skolan, mina klasskompisar och alla andra jag träffat på under mina 3 år på PS. Andra saker som gjorde mig till en helt ny och starkare människa efter sommaren 2013 var att jag tidigare hade sjungt för min bror på hans begravning och också under ett sommarevent i Varberg på torget 2012. En annan sak som är värd att nämna är,

när jag gick i  skolan så hade jag väldigt svårt för att koncentrera mig och fick göra annorlunda saker än vad mina klasskompisar fick göra. En vanlig bok var för mig omöjlig att läsa , efter varje ny sida hade jag glömt av vad jag hade läst och jag hade så lätt för att komma in i helt andra och fel tankar, det var väldigt jobbigt för mig. Men tillsammans med mina lärare hittade vi en lösning och även detta löste sig och jag klarade av alla kurser på ett eller annat sätt. Allting löser sig- som min mamma alltid har sagt- trots att allt känns omöjligt. Nyckeln till det hela är dock att du behöver styrka och energi, detta för att du ska orka ta tag i saker och ting. Hade jag t.ex. inte sagt till min lärare att den här boken klarar jag inte av att läsa, så hade en ny lösning inte hittats och jag hade kanske suttit där med ett IG,vilket hade gjort mig på ännu sämre humör och jag kanske inte fått stå där på scenen med en check på 5000 kr och ett diplom som idag gör mig stoltare än någonsin. 

 

Så om man ska sammanfatta det jag skrivit ovan, handlar allt om styrka,energi och ork och tyvärr sitter jag här ikväll helt utan den. Det har gått 2 år, 1 månad och 4 dagar sedan jag fick beskedet om att jag förlorat min bror i en bilolycka.Jag är helt tom och utan all den energi och styrka jag en gång hade.

 

De senaste månaderna har varit som en "tortyr" för mig. Jag har aldrig mått såhär dåligt. Jag har ältat allt som jag inte vill minnas -istället för det jag vill minnas. Jag har haft svårt att sova och när jag väl somnat har jag drömt mardrömmar och varit så jävla ledsen. Tänk dig själv att sitta i ett rum rakt upp och ner och bara älta, du sätter på en låt och minns stunder som du så gärna hade velat göra om. Du sitter och tittar rakt in i väggen och allt du gör känns meninglöst och alla personer runt omkring dig är helt plötsligt dina värsta fiender, även fast dom kanske gör allt för att du ska le eller bara få tänka på något annat. Nu undrar ni säkert varför jag gör det då, stirrar i väggen, ältar allt, lyssnar på musik och kollar på bilder som ändå bara gör mig ledsen. Men det ska jag nu svara på, det är inget val jag gör,det är hjärtat som styr.

 

Det enda jag vill är att vara den tjejen jag alltid varit. Den glada Lisa. Jag vill inte vara den tjejen som folk skäller på, den tjejen som folk blir arga på och tycker är jobbig. Jag vill vara omtyckt av alla och jag vill att folk ska bli imponerad av det jag gör. Jag vill jobba, ( även om det inte är det roligaste) , jag vill resa, jag vill ha drömmar och må bra, det är det enda jag vill, och det vet alla ni som känner mig. Men nu de senaste så känns det som att allt och alla har varit emot mig, det känns som att någon slår mig i magen och det värsta är att jag innerst långt där inne vet att det inte är så. Det är ingen som slår mig i magen, det är ingen som vill mig illa, folk vill ju bara hjälpa mig- men sanningen är att, jag släpper inte in dom. Jag stänger istället dörren till något eller någon som kan hjälpa mig ännu längre fram i livet. Jag har på dessa månader försökt le, försökt vara den jag vet att ni vill jag ska vara, men jag har inte kunnat, för att jag mått psykiskt dåligt på många sätt. Jag har gjort saker jag inte borde, jag har blivit sårad,jag har haft diskussioner med vänner, både killar och tjejer och  även familj, vilket har gjort mig ännu svagare, eftersom ni är det enda skälet till att jag kommit såhär långt, och också skälet till att jag kommer komma längre i mitt liv. ♥ Jag vill inte ha det såhär och jag gör allt för att komma ur den såkallade bubblan jag just nu är i. Jag skyller inte på någon att jag mår såhär, utan det är på grund av mig själv att jag kommit in i ett stadie i mitt sorgarbete som har gjort mig svag, fruktansvärt svag. Men jag har sökt hjälp och jag hoppas jag är påväg uppåt nu och jag hoppas också att jag får stanna där länge, för då är jag också närmare stjärnorna, himlen och dig, Tobias. Det är det enda jag vill och ni som finns i mitt liv, jag hoppas ni stannar där i resten av det också, för jag behöver er,  även fast jag kanske inte alltid visar det på bästa sättet, så behöver jag er,
och jag tycker så himla mycket om er, allihop.

 

 

 

 

 

 

Once you have feelings for someone, it will always be there.

You may not like them anymore, but you still care.