Sjung högre

"Sjung starkare och sjung högre, sjung bort mörkret. Du kan sjunga alltid. Så länge solen inte, går upp fyrkantigt, så länge du finns på jorden- sjung högre. Sjung när hjärtat lider, sjung även om det brister, sjung när tårarna rinner. Sjung när du inte räcker till, sjung när månen täcker skyn, så länge du finns på jorden- sjung högre." 
 
Tack åter igen, för magi- Håkan Hellströn.
 

Vem är jag?

Jag har kommit till en tidpunkt i livet där jag inte vet om jag saknar längre. I februari har det gått 7 år sedan Tobias gick bort. I era öron kanske det låter fel,men nu är det inte saknaden som tynger längre. Nu är det att hitta mig själv som är det som svåra. Jag är endast 24 år och jag måste fortsätta leva och hitta tillbaka till de rutiner jag en gång hade. Jag vill ta mig ur min deppression. Jag vill slippa äta tabletter för att jag inte mår bra. Jag vill inte ha mtt liv som en berg och dalbana. Jag vill inte heller konstant vara trött. Den senaste tiden har jag sovit så mycket att jag inte ens vet längre om jag är trött, eller om det bara är en undanflykt för att slippa ta tag i rutiner, slippa ta tag i saker som att exempelvis umgås med vänner eller familj. Att dra över täcket är och har alltid varit den lättaste undanflykten efter Tobias död. Då slipper göra mig i ordning,  jag slipper också att dra på mig ett fejkat leeende, jag slipper svara på frågor som vänner ställer till mig för att de bryr sig om mig. Jag har kommit till ett stadie där jag är rädd att bli ensam, rädd att inte träffa någon kille, rädd att förlora mina vänner för att jag helt enkelt tänker att dra täcket över huvudet är den lättaste utvägen för att slippa ta tag i allt som jag måste ta tag i. Jag har det senaste gått upp i vikt, jag småäter för att jag vaknar på natten orolig och är hungrig. Jag orkar inte laga riktig mat, så jag äter lite av varje, vilket blir att sötsuget ökar enormt. Det här inlägget gör mig så jävla ledsen, för jag hade lika gärna kunnat vara ute och springa nu eller lagat mat eller plockat upp runt omkring mig men istället ligger jag i min säng, där jag legat hela dagen. Jag tycker synd om mig själv och jag tycker inte heller om mig själv.
 
 
 
 

Tills du lär älska dig själv

"För att kunna älska någon annan måste du lära dig att älska dig själv först.
Du måste respektera dig själv och du får inte tvivla på dina beslut – någonsin.

 

Du måste bygga upp din karaktär och göra den oförstörbar, så ingen kan riva ner den.
Detta är mer eller mindre en förberedelse inför striden.

 

Du har förberett dig hela ditt liv för att kunna försvara dig när tiden för striden kommer.
Du vill inte att någon ska krossa dig precis i början.

 

Det finns ingen anledning att fokusera på det faktum att du är singel.
De flesta tjejer är ganska oroliga när det gäller den frågan ändå.

 

Många av dem valde hellre att vara i någon form av relation (bra eller dålig) än att vara singel. De är rädda för att deras skepp kommer att segla ifrån dem och att de inte kommer att få en ny chans.

 

Du bör istället göra det bästa av din situation och njuta av ditt liv. Använd tiden medan du är singel och festa som det inte finns någon morgondag. I stället för att tvinga dig själv att hitta någon att vara med, ägna din tid till dina vänner och din familj.

 

Älska ditt liv och ha tålamod. Kasta dig inte in i relationer bara för att fylla tomrummet i ditt hjärta, bara för att vara med någon så att du inte är ensam. Nedvärdera inte ditt eget värde, vare sig du är i ett förhållande eller inte. Gör dig av med dina osäkerheter och njut av detta, ditt enda liv.

 

Var singel tills…

Var singel tills du träffar den person som får dig att le tills dina kinder domnar av och dina ögon lyser upp.
Vänta på den som ger dig fjärilar i magen varje gång du ser honom.


Var singel tills du hittar en person som är glad att se dig. Han kommer inte komma med ursäkter för att slippa hjälpa dig, bara för att han inte känner för att träffa dig eller att han har några bättre saker att göra. Hur kan det
vara viktigare än att träffa dig?

Var singel tills du träffar någon som är stolt över dig. Han kommer inte visa upp dig som en trofé eller ett pris han vunnit. Han kommer visa upp dig för sina vänner, eller för en komplett främling, bara för att han är så stolt över dina prestationer, som om de vore hans egna.

Var singel tills du hittar en person som framför allt är förälskad i din karaktär. Den personen kommer att älska dina känslor och brister, eftersom de är de som gör dig unik – det gör din karaktär enastående. Han kommer att respektera det faktum att du har dina dåliga dagar eftersom du har rätt att få ha dem, precis som alla andra. Han kommer inte att förvänta sig att du “fejkar” ett glatt ansikte hela tiden.

Var singel tills du träffar någon som vill tillbringa all sin fritid med dig. Om han inte har tid, kommer han att hitta den eller helt enkelt ta med dig in i sitt liv. Han kommer att dela sina intressen med dig och han kommer definitivt att uppmärksamma de saker som gör dig lycklig.

Var singel tills du hittar någon som verkligen saknar dig. Den personen kommer att ringa dig utan anledning, bara för att kolla hur du har det, inte för att han är uttråkad, men för att han vill.

Var singel tills du träffar den person som inspirerar dig och gör att du vill försöka ännu lite till i allt du gör. Han gör att du vill ha mer. Han ger dig styrka och mod att ta ett steg framåt.

Var singel tills du hittar en person som bryr sig om dig på riktigt.
Fram till dess – VAR SINGEL OCH HA DEN BÄSTA TIDEN NÅGONSIN!"

 

           

 
 

Det brinner i bröstet

Dom säger att tiden läker alla sår
Men livet lämnar alltid spår
Så delar av det som vi va
Finns alltid kvar
 

Tänk om det hade funnits ett föralltid

I Tisdags skulle du fyllt 27 år, min älskade storebror♥

Gråt till hjärtat är tomt

och tårarna tagit slut♥
 

1 Februari 2017

När jag blundar och tänker på morgondagen, vill jag helst bara försvinna. Imorgon är det den 1 Februari. 5 år sedan, Tobias dog. Imorgon då mpåminns alla,om vilket helvete jag och min familj varje dag dras med. Så snälla, titta inte på mig på ett annat sätt än vad du brukar. Imorgon är en dag som med all rätt är värd att hata,men egentligen är den inte värre än någon annan.
 
 
 
 

Jag tycker inte om själv

såhär och utan dig, det ligger ensamhet i luften, ingen saknar mig.
 
Jag vill spola tillbaka. Vi måste få ett lyckligare slut.
 
 
I början av September höll jag på och gå sönder. Jag och alla i min närhet kämpade med mig och mitt beteende. Jag var tuvngen att ta tag i min situation. Jag gick till doktorn.  Det behövdes inte många minuter där inne, innan hon sa orden som faktiskt högg till i hjärtat. Jag var depprimerad, och inte bara lite, utan djupt depprimerad.  Mitt sorgarbete hade övergått till en djup depression. Att varje dag kämpa med något som gör så ont i en, tar på en. Det tar på en att varje dag stiga upp när man egentligen kanske inte vill. Det tar också på en att le när man inte vill le, att säga till någon att allt är bra men egentligen är allt åt helvete. Det tar på en att sakna, att vara rädd, att inom sig känna sig huggen i bröstet. För det är så det känns när det är som värst, att någon står rakt framför dig och bara hugger och hugger. Den som hugger vill allra längst in. Hen vill förstöra mig.
 
Idag har jag kämpat 2 månader med min depression . Jag har haft fruktansvärda biverkningar... Jag har spytt i mängder, haft daglig diareé, ständig huvudvärk och ångest. Jag har inte orkat någonting, har legat i soffan hela dagar och känt mig så fruktansvärt värdelös för att jag inte orkat någonting. Jag har inte orkat äta, bara känt ett så extremt sötsug, vilket jag gör fortfarande. Jag har inte känt mig fin, utan hela tiden jämfört mig med mina vänner, hur mycket bättre dom ser ut och hur mycket bättre dom är på allt. Jag vet att jag inte är ensam om att äta antidepprisiva tabletter, jag vet att jag inte heller är ensam om att ha en pappa som är sjuk i cancer. Jag är inte heller ensam om att ha förlorat en storebror. Det är just därför jag jämför mig med mina vänner,för jag vet hur fantastiska det är på att hantera alla dessa olika situationer vi hamnat i, i så ung ålder. Jag har så många i min vänskapskrets som sitter i samma sits, eller iallafall liknande eller kanske till och med ännu värre.
 
Hade min storebror Daniel fått läsa detta innan jag publicerat det, hade han reagerat och sagt att jag inte ska publicera detta, men jag vill. Han hade sagt att jag inte ska jämföra mig, att jag ska kämpa på, att Tobias inte hade velat något annat. Daniel hade också sagt att man måste försöka glömma och se framåt, se alla fina minnen, inte alla fruktansvärda bilder man har i huvudet,sen Tobias död, sen pappas alla behandlingar och läkarsamtal. Han hade också sagt att jag inte är ensam, som jag skrev ovan. Han hade också sagt att ge upp inte finns på världskartan. Det är kanske därför jag står här idag, med antidepprisiva läkemedel, just för att jag har gått ner mig något så fruktansvärt efter allt som har hänt de senaste åren. Jag har gått in i mig själv på ett sätt som skrämmer mig. Jag tänker alldeles för mycket på allt som ska hända,som har hänt och det är nog det värsta man kan göra. Lev här och nu, är nog det viktigaste ledorden just nu för mig. Det går inte och tänka på vad som kommer hända om 1h eller imorgon. Livet kan förändras så jävla fort, det vet jag. Därför är det så viktigt att njuta och ta tillvara på varje minut. MEN mitt stora problem är att jag försöker men jag kan inte. Jag oroar mig dagligen, fattar ni dagligen. Huvudet snurrar och det viktigaste hade varit för mig att bara släppa allt, det gjorde jag ett tag, när jag var sjukskriven. Men som min pappa alltid säger,vad hjälper det att ligga hemma och fortsätta i sin onda cirkel. Man måste ta sig upp, göra någonting, för att iallafall komma ur den onda cirkeln för dagen. Det är så viktigt. Som ni märker,vet jag precis vad jag måste göra. Men jag kan inte. Mitt stora problem är att jag inte kan. Jag försöker,varje dag. (Tänk om ni kunde se det) Kroppen vill åt ett håll och jag åt ett annat.Det blir att jag inte håller ihop och ramlar endast rakt ner, rakt ner i sängen och drar täcket över huvudet. 
 
Snart har det gått 5 år sedan vi förlorade våran, Tobias. Fattar ni? 5 jävla år. Nu kan man inte längre vara arg på han som körde lastbilen, man kan inte heller vara arg på att Tobias var just där och då, man kan inte heller vara arg på sig själv, att man inte sagt och gjort allt man borde med Tobias. Det enda man kan göra är att sakna och se alla fina minnen man har ihop. Ingenting kommer bli som det en gång var och det vet vi ju, det har vi vetat i 5 år. Men man vill inte inse och det är kanske därför det är så jävla tufft att gå igenom ett sorgarbete. Man vill inte inse att man aldrig någonsin kommer få se sin storebror levande igen.
 
Fyfan. Jag måste sluta tänka så.
 
Jag måste se Tobias, jag måste se på min familj som är vid liv, vilken jävla kämparfamilj dom är. Kolla bara på Daniel, plugg och nyköpt lägenhet i Lund, mäktigt. Mamma styr blomsterlandet som aldrig förr och pappa han jobbar 70% med sin cancer, som också minskat (BÄSTA NYHETEN DENNA HÖSTEN).
 
Jag är såååå stolt över dom och jag måste ocksåge mig själv, en klapp på axeln för vad jag åstadkommit under dessa år.
 
Nu hoppas jag på en vändning, efter 2 olika antidepprisiva tabletter, måste det finnas en som fungerar på mig.
Nu vill jag komma i form igen och bli lycklig igen.
 
TACK för att ni ville läsa och TACK mina vänner, för att ni står ut med mig.
 
JAG ÄLSKAR ER!!
 
 

Förr men inte nu längre

Tårarna har gjort mig rädd många gånger.
De har runnit så mycket att jag har haft svårt att andas,svårt att få fram ord.
Dom har gjort att jag känner mig svag.
Nu några år senare, är jag inte rädd för dom längre. För tårar betyder inte att man är svag. Det betyder snarare att du är stark, för det är då som man vågar släppa in smärtan.
 
 

Grattis på din dag, min ängel

 

Ärr är ett bevis på livet

Häromdagen länkade min moster detta till mig. Det är en gammal man som skrivit denna otroligt fina text, som går rakt in i hjärtat. Jag tycker det är fantastiskt att någon kan sätta ord på ett sådant här ämne.


"Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli sönderskuren och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

 

Och ärrvävnaden är starkare än den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.

När det gäller sorgen så kommer du upptäcka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtomkring dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre finns.

 

Allt du kan göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det en fysisk sak. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som också flyter omkring.

För en tid är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

 

I början är vågorna 30 meter höga och störtar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens tid till att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, eller kanske till och med år så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. När de kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Men däremellan kan du andas, du kan fungera.

 

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du upptäcka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter höga. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dom komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer komma ut på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig att du kommer överleva dom. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dom också. "


Någon vakar över oss.

och det är jag evigt tacksam för.
 

DIN TID KOMMER

Tack för de magiska orden, Håkan.
 
"Stig till toppen av världen,där änglar leker.
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
Din tid kommer. "
 
Vi ses den 4 Juni♥
 

 

Att bryta upp

ett mönster som jag älskade.
 
Hejdå fästningsgatan, HEJ BÄCKGATAN!
 
 Det var i december du tog mestadels av dina saker och stängde dörren om dig och gick. Du gick och gav upp hoppet om oss. Jag kände på mig att du började  tröttnade på oss och mig. När jag kände efter, gjorde det så ont, för jag ville inte ge upp. Även fast jag var så ledsen en del av vår relation, ville jag inte ge upp, dig. Min trygghet. Du var ju den jag delade allt med. Jag delade mer än minnen med dig, jag delade en lägenhet, ett samboliv med dig, som jag i princip varje dag älskade. Vi hade ett mönster på våra vardagar som jag inte ville bryta. Att få komma hem,lägga sig brevid dig och pussa dig varje dag, var för mig något alldeles extra,
 
 
Nu 4 månader senare, packar jag ihop mitt och du hämtar resterande saker som är dina. Jag packar ihop alla minnen från fästningsgatan och plockar med mig det upp till Bäckgatan. Även fast jag inte hann bo här länge, så tar jag med mycket härifrån, dels också för att Daniel bodde här innan mig. Att lämna fästningsgatan känns i hjärtat, men förhoppningsvis ger min adress och min nya lägenhet mig en nystart. En nystart som är så välbehövlig.
 
I mitt liv har jag velst bryta flera mönster,men mönstret med dig, var ett jag ville bygga ihop och jobba för. Men tyvärr hjälper det inte att en vill, det måste komma från båda hållen och det gjorde det tyvärr inte denna gången.
Jag tror på en fin framtid,även fast den sista tiden har varit riktigt jobbig.
Du kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
 
 
 
 

Idag saknar jag verkligen dig.

Cyklade förbi Danska vägen idag, där du bodde. Brukar inte få "feelings", att det berör längre,men idag gjorde det. Jag tittade upp i fönstrerna där du bodde. Det lyste, tänkte du var hemma.. Cyklade lite längre, kollade på parkeringen, där din audi brukade stå. Hela grejen var bara så konstig,den känslan jag fick idag, var väldigt längesen jag fick. Såg allt framför mig så som jag såg det för 4 år sedan. Jag såg framför mig att jag gick upp i trappuppgången, gick in i lägenheten. Rakt fram var köket, in till höger kom man in till vardagsrummet, där först soffan stod, med det fina vitrinskåpet brevid, lite längre in gick jag, och till vänster gick jag in i sovrummet.
 
Varenda liten sak,kom upp idag när jag cyklade där förbi. Önskade jag kunde gå upp och hälsa på dig,se det och dig igen. Tyvärr fick jag cykla vidare...
 
 
 

4 år senare.

 
 
Den 27 Juni 1990, föddes det en liten rödhårig kille med fräknar. Hans namn blev, Tobias. Då hade han ingen aning om att han två år senare skulle få en lillebror, Daniel och ytterligare två år senare skulle bröderna Larsson få en lillasyster, som idag är lilla jag, Lisa. Trion var komplett, för min del i 18 år. Men sen kom dagen, dagen då Tobias dog. Den 1 Februari 2012 avlider han i en trafikolycka i Thailand. Varje dag är för oss en utmaning. Varje dag saknar vi vår, Tobias. För min del, saknar jag min trygghet, min stora förebild, men allra mest min storebror.
 
Den 1 februari 2012, vaknade jag upp i Tobias och Elins lägenhet,där jag hade bott i någon vecka. Jag var på gott humör och gick som vanligt till skolan runt åtta. Meningen var att jag skulle bo där i 3 veckor, när dom var i Thailand. När Tobias och Elin åkte, blev det ingen jätte kärleksfull kram. Jag och Tobias var inte sådana. Vi sa ”Hejdå” och så var det bra med det. Vi skulle ju ses om några veckor igen, så varför kramas?;) (Syskonen Larsson i ett nötskal) Tyvärr blev dock allt annorlunda denna gången, för Tobias kom inte hem. Eller jo, nu ljög jag. Han kom hem, men i en kista. Han dog. Elin hans flickvän dog och deras vänner Frida och Johan dog. Fyra människor med hela livet framför sig dog i en bilolycka. En lastbilschaufför tappade kontrollen och lastbilen styrdes mot Tobias och deras taxi. Jag undrar fortfarande om… dem sov, eller om dem såg allt. Vad tänkte de? Hann de reagera? Tänk om bara en hade överlevt? Hur hade livet sett ut idag då?

Som sagt gick jag till skolan den dagen och hade precis ätit lunch. Efter lunchen satte sig alltid jag och mina tjejkompisar i sofforna i som fanns i caféterian, då min mobil plötsligt ringer. Jag ser att det är Pappa, men tänker att jag ringer upp sen. Eftersom lektionen snart skulle börja. Pappa slutar inte ringa, men eftersom jag ska upp på lektion, så skickar jag ett sms och skriver, ringer sen, har lektion. Pappa ringer då upp igen och jag kände att jag måste svara. Är det inget viktigt hade han inte ringt så många gånger, tänkte jag. I telefonen hör jag att något är fel… Väldigt fel. Jag hör Pappas röst, ändå ganska stabil, men jag känner av att gråten finns där i hans ton. Han ber mig komma ut, utanför vid matsalen på skolan. Jag undrar varför, men han bara säger i princip bara ” GÅ UT!”. Jag ber mina kompisar säga till att jag blir sen till lektionen för att det har hänt något med Pappa. Det var ju det jag trodde, när han ringer och ber mig komma ut och träffa han. När jag kommer ut vid matsalen, är ingen där, det tog kanske 3 minuter, och så såg jag Pappas bil, bakom honom ser jag en polisbil. Jag får absolut inte ihop mina tankar. Jag tänker enbart, Pappa vad har du gjort…Jag kollar in i matsalen och ser att folk har börjat ställa sig upp p.g.a. nyfikenhet. Ut från skolan kommer också två av mina nära vänner, och min syssling som gick på skolan. De undrar vad som har hänt och jag bara tittar på de och säger, jag vet väl fan inte… När Pappa sedan kliver ut ur bilen, med en präst bredvid sig, har mina tankar bara stannat. VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!? Ut ur polisbilen kommer också en polis.

Pappa går närmare och närmare mig men jag bara backar. Jag skriker till han,vad fan är det här, vad har hänt? Han säger då till mig att Tobias har varit med om en trafikolycka och sedan fortsatte han, att alla har dött. Jag tittar på honom och frågar om han är dum i huvudet.. Varför står du här och ljuger, det är inte sant. Prästen som också klivit ut ur bilen går fram till mig och bekräftar ” Jo, tyvärr Lisa, det är sant.” Då när han säger det minns jag bara att jag stod och tittade på dem. Jag förstod då ingenting. Jag sprang in i skolan och det var inte förens då jag sätter mig ner på knä, precis utanför matsalen, och skriker, jag slår i marken och tårarna forsar ner på mina kinder. Min bror var död. Pappa hjälper mig sedan in i bilen och vi åker direkt och hämtar min andra storebror, Daniel på hans jobb. Som jag skrev tidigare så är syskonen Larsson inte de kramiga typerna. Men den dagen, den stunden, när Pappa stannade bilen utanför Daniels jobb, så sprang jag. Jag sprang så in i helvetes fort, mot Daniel. Gav han världens största kram, och det bästa av allt, han kramade lika hårt tillbaka. Han var där, hos mig. Och det tror jag idag är det som har varit det viktigaste för mig, att jag har haft och har dig, Daniel. Du är så otroligt viktig för mig. Att se dig orka, att se dig ta dig upp när du är nere i skiten, att se dig skratta, att se dig faktiskt leva- har gjort att jag idag lever. Jag lever med en sorg, det gör väldigt ont inom mig, varje dag, lika ont som jag vet att det gör för dig. Men jag tar mig igenom det, för jag ser dig, framför mig. Du har kommit längre, du är hela tiden framför mig, ibland kan jag tycka det är frustrerande, men samtidigt vet jag att tänker inte ge upp, jag tänker kämpa tills det inte finns någonting som tar mig upp ur sängen längre. Att ge upp, har jag tänkt ett antal gånger, men att ta mitt liv, skulle jag ALDRIG göra. Jag har fått chansen att leva, och då ska jag fan göra det tills döden tar mig härifrån. Min storebror fick inte leva klart och det är rent ut sagt så jävla in i helvetes jävla orättvist. Ibland vill man skrika, man vill slå sönder allt man har i lägenheten, låsa in sig eller något ännu värre, men man gör det inte. Man är ledsen,arg,besviken,rädd men man sviker inte det man har kvar.

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av det. Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast. Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.

När beskedet om Tobias död kom, fanns det en liten detalj till som inte gjorde något lättare. Mamma var inte hemma. Hon var inte heller 1 timme bort, utan flera timmar bort. Hon tog närmsta flyg hem, hon landade i Göteborg dagen efter. Men tänk er själva? Att vara på en resa med jobbet, vilket hon var och få beskedet om att hennes son är död. Att inte ha någon i familjen nära, att behöva vänta en natt, att behöva sova en natt utan att inte kunna göra något. Att sedan sätta sig på planet dagen efter och behöva sitta bredvid en person som slår upp tidningen mitt framför ögonen på henne, om att 4 döda i en trafikolycka i Thailand. Vad hade ni tänkt? Vad hade ni gjort? Inlåst på ett plan,långt ifrån din familj, långt ifrån kärlek,kramar och pussar. Mamma, jag minns verkligen hur jag led mig dig då. Idag är nog den där storyn styrka för dig. Det har tagit dig ett steg längre i din sorg. Du är en sådan fantastisk Mamma. När jag tänker på allt du har gjort och gör för mig blir jag tårögd. När jag blir Mamma, vill jag bli som dig. Jag är så stolt över dig.När det gäller dig, Pappa, så tror jag du vet, vad du är för mig. Du är för mig, min sanna kämpe. Du är min Pappa, som varje dag förvånar mig med din styrka. Det är fantastiskt och se dig, kämpa med din sorg och din cancer. Längtar till i sommar,när vi ska grilla grillskivor igen, då är Pappa Larsson i sitt esse.. ;)

Tillbaka till chocken, till alla minnesannonser, till begravningen, till alla artiklar i tidningen, till alla idioter som skrev och lade upp klipp på Flashback,till alla bilder, till alla journalister som ringde under en lång tid. Detta är bara en liten del av allt man går igenom det första veckorna efter beskedet. Då tyckte vi det var alldeles för mycket, idag ser vi tillbaka att detta var en del då,men idag lever vi ett liv. Ett liv? Hör ni?? Vi lever. Allt det vi har gått igenom har gett oss så mycket styrka. 

Tillbaka till alla som ville hedra Tobias…♥
 
Filip Svenberg- Inte en dag går utan att jag tänker på dig och allt vad som hade kunnat göras. Känns fortfarande så sjukt allting. Kan inte säga annat än att jag saknar dig så.
 
Daniel- Första sommarfesterna, student, midsommar, din födelsedag och framför allt EM. Vet hur du älskar mästerskapssomrar. Finns fan inte ord hur mycket jag lider över att du missar denna månaden, så fittigt jävla orättvist och denna världen kan ju bara dra åt helvete. Saknar dig så fruktansvärt mycket Tobbe!

Vi torskade idag, och du hade hånat mig för jag får ta på mig de flesta målen. Fan jag behöver dig tobbe, kom hem!
 
Kalle Blom- Var på bröllop i helgen, Tobbe. Där sjöng en "Utan dina andetag". Sjukt fin låt. Och fan vad jag önskar att den hade spelats på ert bröllop istället för under er begravning.

Daniel Johansson- Vad du är saknad! Dina råd, dina svar, din kärlek! Kom tillbaka behöver dig här!!

Att fylla år utan dig är så jävla sjukt! Att inte få se ditt namn bland gratulationerna gör mig så ledsen och det är så orättvist att du inte finns med oss längre och kan uppleva allt som vi skulle göra tillsammans! Det går inte en minut utan att jag tänker på dig och saknar dig! Du är så otroligt jävla saknad!!

Joakim Friberg- Jag saknar dig Tobbe!

Jesper Hjalmarsson- Vi spelade för dig idag Tobbe! Det var ingen jättematch men 3 poäng, precis som du vill ha det!;)
 
Alltid saknad. Alltid älskad!
 
Robin Eliasson- Älskar och saknar dig så fruktansvärt mycket brorsan!
 
Syster Ida- kommer aldrig kunna ta ett fullständigt familjekort. Fan att jag väntade. Jag har insett nu allt jag tagit för givet, saknaden efter dig är så stor, och jag kommer för alltid ångra de jag aldrig gjorde och sa.

Daniel Nilsson- Tobbe, finner fortfarande inga ord. Det är bara en vecka sedan du dansade så som bara du och din bror kan göra, fyfan vad du bjöd på dig själv och vad vi hade roligt. När du letade efter en klocka åt din bror blev du aldrig nöjd, du tyckte att alla såg så oäkta ut, du ville att han skulle ha den finaste. Och det är bland annat så jag kommer minnas dig, alltid så omtänksam.

Victor Sundqvist- Jag saknar dig, tack för allt kungen!

Damir Hadrovic- Mitt "gamla" hjärta sörjer inte bara en äkta vän utan en person som påverkade så många andra på ett fint sätt. Ord kan inte beskriva hur mycket du betyder för mig Tobbe! "Alltid älskad, aldrig glömd #10" kommer sys in på min matchtröja för att hedra ditt minne! Vila i frid nu och ta hand om din älskade Elin Jorden är 4 änglar fattigare... Du kommer aldrig bli glömd, ALLTID älskad!!
 
Filip Otterdahl- Jag längtar tills vi ses igen. Dagen då du står och vinkar, och med ditt stora leende välkomnar oss till andra sidan. Vi kommer alltid älska dig Tobbe!

Alexander Gerdtham- Tobias, du är en av mina äldsta vänner och trots det vet jag inte vad jag ska skriva. Jag ser på gamla videoband från vår barndom där vi spelar fotboll, du vet de banden jag visade för dig i vintras då du sa att du blev tårögd av nostalgiska minnen. Jag ska se till att ge din familj alla de videoband som du och dina syskon är med på, det är det minsta jag kan göra. Nu sitter jag själv här, tårögd - en underdrift förmodligen. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva detta inlägg. Det känns som om de ord jag väljer är underlägsna stundens allvar och jag bara raderar efterhand som jag skriver. Tack för alla minnen, tack för att du kom ihåg min födelsedag i söndags - jag ska inte glömma din.

Det var även många andra som öppnade sina hjärtan…

-Jag kände dig som en kämpe som gav allt för sitt kära V.GIF. Saknaden kommer att bli stor men vi andra får spela för dig. Hoppas att det kommer att göra dig glad där du nu finns. Tack Tobbe och vila i frid.
 
-Talar nog för alla när jag säger att du är en av de bästa människorna jag fått lära känna.Vila i frid underbara Tobias
 
-Alldeles alldeles Alldeles för tidigt och alldeles för overkligt Tobbe. Vila i frid nu.

-Två gånger i livet skulle jag hinna bo granne med dig. Men det fanns inte tid för en tredje gång. Kan inte beskriva sorgen.

-En av de goaste människor jag träffat, älskar dig kompis!

-Du kommer alltid vara i våra hjärtan -Så jävla orättvist! Du kommer vara sjukt saknad!!

-Det känns så overkligt, kommer sakna dig vännen!!!

-En av det absolut finaste människorna jag har fått lära känna, livet är så orättvist

Minneskrönika: Tobias Larsson #10
Med stor sorg och saknad har vår lagkamrat Tobias Larsson lämnat oss. En tragisk bilolycka i Thailand gjorde att du nu lämnar ett stort tomrum i Varbergs GIF Fotboll. Idag fick vi spelare beskedet som vi aldrig någonsin ville ha. Efter en trafikolycka i Thailand har vår lagkamrat Tobias Larsson omkommit tillsammans med sin flickvän och två andra vänner. Tobias, eller som han alltid kallades "Tobbe", har varit med och byggt upp laget och vår förening till där vi står idag. Redan efter konkursen visade Tobbe att han var redo att axla manteln som släpande speluppbyggare på mittfältet. Trots att han för fyra år sedan knappt var färdigvuxen junior spelade han med stort ansvar och med en rutin som liknade en seniorspelare.

Tobbe har sedan den tiden, genom hela sexan, hela femman, hela fyran och även i fyran Elit visat sig stå pall för det mesta som drog genom mitten på den gröna mattan och du gjorde det med den äran. Under den tid du spelat fotboll med oss har du varit på rätt plats, vid rätt tillfälle. Timat in rätt sekund när situationen uppstod och löst den på bästa sätt. Det du nu råkade ut för kunde inte ens din spelbegåvning rädda dig ifrån. Tyvärr råkade du nu befinna dig på fel plats i fel sekund. Och denna sekund blev ödesdiger. En sekund som gjorde att du rycktes bort från oss. Familj, vänner och lagkamrater. En sekund som kom alldeles för tidigt.

Det var med stor sorg spelartruppen samlades i klubblokalen idag. Det var med stor sorg som vi slöt oss samman för att hedra ditt minne inom vår förening. Ett minne som kommer leva kvar under mycket lång tid. Du gjorde ett avtryck inom föreningen som är svårt att efterlikna. Ett tomrum som inte går att fylla. Ett tomrum som idag blev särskilt påtagligt för oss alla. En plats i vårt omklädningsrum gapar tom. Tom, sånär som på din tröja, dina skor, din Arsenalsouvenir och ett brinnande ljus.

Ett brinnande ljus som hjälper oss att minnas dig och att sakna dig. Resan upp till Påskbergsvallen idag var den tyngsta vi spelare har gjort. En resa till vårt andra hem som inte kändes rolig. Det var något som fattades. Det var Någon som fattades. Många pratar om att dit du nu har kommit är en bättre plats. För dig var Påskbergsvallen en bättre plats och det är där du hör hemma. Tillsammans med oss andra. Även om du nu har lämnat oss, kommer du alltid att vara med oss. Du kommer att finnas med under våra träningar och våra matcher. Du lade ner din själ hos Varbergs GIF och den lever kvar bland oss som spelar vidare. Varbergs GIF Fotboll kommer alltid att vara med dig.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Efter att ha gått igenom allt det här kan jag inte hålla tillbaka tårarna. All denna kärlek. Tänk vilken begåvad, omtänksam, fantastisk, rolig, snäll och underbar person du var, Tobias. Jag är evigt tacksam att jag fick just dig som min storebror. Dessa 4 år har varit smärtsamma. Det är med tunga steg jag varje dag kliver upp ur sängen. Den senaste tiden har varit extra tung. Men för min egen skull och för min omgivnings skull, har jag tagit tag i det. För det vet jag att du hade sagt, om jag bett dig om råd. Du ville alltid mitt bästa..Det tar jag med mig. Att nå toppen utan dig,blir svårt,men jag ska kämpa, tills det är min tur att lämna. Men jag säger som en av dina kompisar sa, Jag längtar tills vi ses igen. Dagen då du står och vinkar, och med ditt stora leende välkomnar oss till andra sidan. Vi kommer alltid älska dig.
 
Och glömma dig. Det kommer vi aldrig att göra.
Du gjorde ett sådant avtryck , inte bara i mitt liv. 
 
 Älskar dig!
 
 
 

11 Januari 2016

Idag är det din dag, Daniel. Idag blir du 24 år. ♥
Grattis på din födelsedag.
 
 
 
Den 1 Ferbruari 2012, skrev du på Tobias logg...

"Jag älskar dig, Tobbe. Håll ställningarna där uppe så syns vi snart. Jag ska göra mitt allra yttersta för att axla din roll som en helt underbar storebror och älskad människa. "


Och idag 11 Januari 2016 skriver jag...

Att du har gjort ditt allra yttersta för att axla din roll som en helt underbar storebror, finns det inga tveksamheter om.  Du har gjort det omöjliga, att ta över för två. Det krävs mycket för att göra det. Men du, Daniel... Du har gjort det. Jag är så fruktansvärt imponerad och stolt över dig. För mig är du den absoluta tryggheten i livet.
Älskar dig.
 

BÄSTA VÄN

 

Du lever inom mig.

"Du är den enda jag tänker på, fast jag vet att det inte går, så slår jag ditt nummer och ringer ändå. Vet inte varför, men jag bara gör så. Jag hör din röst i ett telefonsvar, inbillar mig att du finns kvar. Om jag blundar och väntar ett tag, så kanske jag vaknar och du är tillbaka, så kan vi mötas och prata igen. Ta upp där vi slutade för längesen. Sanningen är att du är borta för alltid. Och jag ber att vi ses i nån framtid.Tills dess ska jag hålla mig stark,och bära dig med överallt.

 

Jag vill att allt blir som vanligt, utan dig känns jag trasig. Du lever inom mig, och det kan ingen ta ifrån mig .Kan sakna småsaker ,sånt där man tar förgivet. Och när man inte har kvar det vill man ha det hela tiden. Men jag vet att du hör mig nu,för jag kan känna din energi. Även om du inte rör mig nu är det som att du är här brevid. Så svårt att acceptera hur vi ska fortsätta att leva, men vi ska minnas dig som en vinnare aldrig någonsin som besegrad. "

FÅ NYA PESPEKTIV OCH VÄRDERA ALL MIN TID,

FÖR INGA KRONOR HÄR I VÄRLDEN KAN KÖPA TILLBAKA LIV!!

 

Saknaden är enorm och fruktansvärd tung, fruktansvärd jävla tung.

 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0