Det finns bara du
Lägg din hand i min
När jag hörde "det kommer aldrig vara över för mig" för första gången av Håkan Hellström fick jag rysningar över hela kroppen. Jag har alltid gillat Håkan men efter den låten så blev han något alldeles extra för mig. Han får mig att tänka på Tobias & Elin, vilket inte många artister och deras låtar får. Jag kan gråta till Håkan Hellström, men jag kan också skratta. Nu har han precis släppt resten av låtarna från sitt senaste album, och jag kan bara säga,lyssna och njut!!!♥
Ken Ring
Igår var det en kväll fylld med skratt men också väldigt mycket tårar. Ken Ring spelade live på Oscars här i Varberg, och jag tänkte inte att det skulle bli något jag kommer minnas för resten av mitt liv, men det blev det. Jag kan inte många låtar,om jag ska vara ärlig så kan jag faktiskt bara två, men det räckte för att väcka så fruktansvärt mycket känslor inom mig. Först spelades "nu måste vi dra", och då stog jag en bit ifrån, jag såg glädjen hos alla. Det är en låt många kan och då blir det en speciell stämning. Jag gick sedan närmre och hörde att "själen av en vän" började spelas och då kom tårarna. Det högg till i hjärtat och saknaden efter Tobias blev helt plötsligt värre än vanligt. Jag bara stod där, tittade och tårarna bara rann. Ken Ring sjöng verkligen rakt in i hjärtat och att få höra denna låten live var något utöver det vanliga. Även fast det gjorde så jävla ont, så kändes det så rätt, för hela texten i låten är så sann, och det finns ingen jag tänker på mer än dig,när jag hör denna.
Tobias, du är saknad,så fruktansvärt jävla saknad
Tobias, du är saknad,så fruktansvärt jävla saknad
♥
Ken Ring- Själen av en vän
"Jag svär,jag tackar dig för alla våra minnen,jag hoppas du är stolt när du ser mig från himlen, jag saknar dig, jag saknar dig min bror, jag sa jag saknar dig, mer än vad du tror, vi ses på andra sidan, men tills dess kommer jag sakna dig min bror."
https://www.youtube.com/watch?v=yCErIlhH0sQ
When I close my eyes, I see you
and when I open my eyes, I miss you.
Syskonkärlek
Första och kanske sista gången vi tar en bild tillsammans?
Vi har sagt det förut, det blir aldrig bra...! ;)
Svar på tal
Efter det senaste inlägget så var det många som hörde av sig. Många skrev att jag har så fruktansvärt jävla rätt, att de känner igen sig i min situation,vilket jag "uppskattar", om man nu kan säga så, men jag menar mer att då är jag inte ensam. Jag fick också en kommentar om att människor är uppbyggda på detta sätt och det kan jag hålla med om. Man blir starkt berörd när det precis händer,men när det sedan går ett tag, då glömmer folk som inte stod personen som gick bort väldigt nära, och det är klart det är så, det säger jag inte emot. Men att jag som syster till min döda bror inte kan sörja på samma sätt som jag gjorde de första veckorna är fel, riktigt jävla fel. De första veckorna kunde jag gråta tillsammans med hela Varberg, men efter några månader, står jag där nästan helt övergiven, förutom vänner och familj. Jag har svårt att beskriva känslan som jag har i min kropp, såhär 1 år senare. Ska det verkligen behöva dö en människa för att folk ska bry sig? Jag vill inte ha 100 vänner till på facebook, jag vill inte heller ha 50 mer som hälsar på mig på stan, bara för att min bror har gått bort. Till en början kändes det bra och skönt att inte vara ensam, men eftersom i princip nästan alla "nya" människor som hörde av sig inte frågar eller säger ett ord mer om hur jag eller min familj mår nu, känns det fan meningslöst. Sorgen känns ännu större nu, än vad den gjorde från början, och om jag känner många människor rätt så ska det inte vara så. Tiden ska läka sin sår,men det har det inte gjort på mig. Såren blir bara större och jag hoppas att i framtiden om det händer något som drabbar en sådan här liten stad, att folk som känner personen och de anhöriga hör av sig på ett bättre sätt,än att skicka en facebook frågan och tro att vi runt omkring blir glada eller uppskattar det, för det gör vi inte, inte i slutändan.
Ta vara på det du har istället, det som står dig nära,riktigt jävla nära.
♥
Varberg är en stad där alla känner alla, alltid när mina kusiner är här från Stockholm,kommenterar det ALLTID,
" du känner och hälsar ju på alla" och ja.. Det gör jag nästan! Ibland är det fruktansvärt kul,men ibland är det jävligt jobbigt också. Alla vet allt om alla. Folk visste nästan före mig att Tobias hade gått bort,och även detta genom sociala medier. IBLAND, undrar jag vart världen är påväg?..
" du känner och hälsar ju på alla" och ja.. Det gör jag nästan! Ibland är det fruktansvärt kul,men ibland är det jävligt jobbigt också. Alla vet allt om alla. Folk visste nästan före mig att Tobias hade gått bort,och även detta genom sociala medier. IBLAND, undrar jag vart världen är påväg?..
(Och NEJ,mamma & pappa, jag ska inte gå ut ur facebook;) !! )
När alla andra har glömt, då börjar jag förstå
Igår visade mamma mig ett citat hon läst ur en bok, och vet ni? Det kan vara bland det mest trovärdiga jag läst i hela mitt liv. Det absolut värsta med det är att det är sant,så fruktansvärt jävla sant. Jag känner precis likadant, som personen som skrev detta gör.
"Strax efter tsunamin 2004 förstod min omgivning omfattningen av katastrofen för vår familj.Själv förstod jag ingenting utan levde i en ständigt overklig och ogenomtränglig dimma.
Nu, något år senare, börjar jag förstå,men då har omgivningen glömt."
Nu, något år senare, börjar jag förstå,men då har omgivningen glömt."
♥
Jag fick en kommentar av en person för ett tagsen, att jag är så ego, att jag bara tänker på mig själv och att jag försöker få ut min ilska på alla andra och att jag skriver i denna bloggen bara för att få uppmärksamhet. Att ingen bryr sig, att jag inte är ensam om att ha förlorat någon, så att jag bara ska lägga ner och försöka leva mitt liv istället, utan min bror vid min sida.
När jag hörde detta, gjorde det så fruktansvärt ont. Men vad ska jag göra åt det? Alla måste få tycka och tänka som de vill, men ah.. Klart som fan det hugger till i hjärtat. Jag har aldrig fått höra något sådant, utan jag har bara fått så många fina komplimanger för mitt skrivande och hur stark jag är och det är jag så evigt tacksam för, men alla är vi olika.
Men ska jag vara ärlig, så skriver jag bara för mig själv, för att jag ska kunna bearbeta en sorg som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få uppleva. Jag tvingar ingen till att läsa min blogg,men jag vet att många där ute, vill och är tacksamma att det finns folk som skriver om det dom har upplevt och därför vill jag också försöka nå ut till dom. Negativ kritik, vill man helst inte höra,men jag tar som alla andra in det, även fast det gör jävligt ont eftersom det handlar om min döda bror. Men ni som inte vill eller har något emot denna bloggen, läs inte. Jag skriver för mig och för dom som vill läsa, ingen annan.
-
Jag förstår att tiden går och för många läker också tiden många sår,men inte för mig. Det har gått lite mer än 1 år och många har glömt och gått vidare,men det har inte jag. Precis när allt hände, fick jag 56 nya vänförfrågningar på facebook. Jag fick mejl om att " Hej, jag kände din bror,jag finns här" "Hej, hörde om det fruktansvärda, jag lider verkligen med dig och din familj,men ni är starka, ni klarar detta" "Hej, är det verkligen din bror som har gått bort? Jag kände han lite,men jag känner inte dig och din familj. Det enda jag kan säga är att jag finns för dig, ALLTID"
Ni hör ju själva? Precis när allt händer, så bryr sig ALLA. Det spelar ingen roll om man känner personer eller inte. Alla skriver, alla vill bry sig och det är klart man blir glad och tacksam, men man blir också väldigt fundersam. Kommer alla dessa personer finnas för en alltid? Ska de behöva dö en människa, för att folk ska bry sig och hälsa på en på stan?
Nu 1 år senare, så får jag(vi) knappt några mejl, människor har dragit sig undan. Vissa som hälsade och brydde sig som F*N i början, hör ALDRIG av sig eller undrar hur det är med oss.
Jag förstår inte? Är det såhär det är? Jag begär inte att folk ska lägga sig på knä för oss, och för dom som är ledsna, men ändå? Tänk efter, innan du gör något.
Direkt när min bror gick bort hade jag helt plötsligt hur många människor omkring mig som helst, nu 1 år senare, har jag bara ett fåtal kvar..
Ni vet vilka ni är♥
Vad hände med alla andra som brydde och hörde av sig?
Det är en fråga, jag aldrig kommer få svar på...
1 April 2013
Det är idag 1 år och 2 månader sedan du försvann från våran värld och lämnde kvar ett tomrum som aldrig någonsin kommer gå att fylla upp igen. Hela påskhelgen har nu rullat förbi och jag har både skrattat och gråtit. Fredagen bjöd på jacuzzi med dina allra bästa vänner, Tobias....Du ska veta att både Filip, Damir,Daniel och Robin var där. Vi saknade dig, som alltid,men på något sätt, så satt du där, med oss och skrattade. Även om det ibland kan kännas konstigt att umgås med dina allra bästa kompisar, så känns det innerst inne väldigt skönt, att kunna prata om minnen och bara leva i nuet. Vi försöker se allt positivt och pratar om alla glada stunder och minnen med dig. Du hade världens bästa vänner, Tobias, jag hoppas verkligen du hann inse det. Och jag lovar för din skull, att ta hand om dessa killarna,för dom är fantastiska,allihop.
I helgen har det alltså blivit en del fest och lite jobb,men jag har också myst och tagit igen en massa tid med min finaste kusin,Emma. Hon åkte från Stockholm i fredags och har varit här över helgen. Har inte träffat dig på ett halvår, så var väldigt välbehövligt och om en månad ses vi igen, jag längtar redan!!!♥
♥
