www.mybrotherinheaven.blogg.se

 

Den 27 Juni 1990, föddes det en liten rödhårig kille med fräknar. Hans namn blev, Tobias. Då hade han ingen aning om att han två år senare skulle få en lillebror, Daniel och ytterligare två år senare skulle bröderna Larsson få en lillasyster, som idag är lilla jag, Lisa. Trion var komplett, för min del i 18 år. Men sen kom dagen, dagen då Tobias dog. Den 1 Februari 2012 avlider han i en trafikolycka i Thailand. Varje dag är för oss en utmaning. Varje dag saknar vi vår, Tobias. För min del, saknar jag min trygghet, min stora förebild, men allra mest min storebror.

 

Den 1 februari 2012, vaknade jag upp i Tobias och Elins lägenhet,där jag hade bott i någon vecka. Jag var på gott humör och gick som vanligt till skolan runt åtta. Meningen var att jag skulle bo där i 3 veckor, när dom var i Thailand. När Tobias och Elin åkte, blev det ingen jätte kärleksfull kram. Jag och Tobias var inte sådana. Vi sa ”Hejdå” och så var det bra med det. Vi skulle ju ses om några veckor igen, så varför kramas?;) (Syskonen Larsson i ett nötskal) Tyvärr blev dock allt annorlunda denna gången, för Tobias kom inte hem. Eller jo, nu ljög jag. Han kom hem, men i en kista. Han dog. Elin hans flickvän dog och deras vänner Frida och Johan dog. Fyra människor med hela livet framför sig dog i en bilolycka. En lastbilschaufför tappade kontrollen och lastbilen styrdes mot Tobias och deras taxi. Jag undrar fortfarande om… dem sov, eller om dem såg allt. Vad tänkte de? Hann de reagera? Tänk om bara en hade överlevt? Hur hade livet sett ut idag då?

Som sagt gick jag till skolan den dagen och hade precis ätit lunch. Efter lunchen satte sig alltid jag och mina tjejkompisar i sofforna i som fanns i caféterian, då min mobil plötsligt ringer. Jag ser att det är Pappa, men tänker att jag ringer upp sen. Eftersom lektionen snart skulle börja. Pappa slutar inte ringa, men eftersom jag ska upp på lektion, så skickar jag ett sms och skriver, ringer sen, har lektion. Pappa ringer då upp igen och jag kände att jag måste svara. Är det inget viktigt hade han inte ringt så många gånger, tänkte jag. I telefonen hör jag att något är fel… Väldigt fel. Jag hör Pappas röst, ändå ganska stabil, men jag känner av att gråten finns där i hans ton. Han ber mig komma ut, utanför vid matsalen på skolan. Jag undrar varför, men han bara säger i princip bara ” GÅ UT!”. Jag ber mina kompisar säga till att jag blir sen till lektionen för att det har hänt något med Pappa. Det var ju det jag trodde, när han ringer och ber mig komma ut och träffa han. När jag kommer ut vid matsalen, är ingen där, det tog kanske 3 minuter, och så såg jag Pappas bil, bakom honom ser jag en polisbil. Jag får absolut inte ihop mina tankar. Jag tänker enbart, Pappa vad har du gjort…Jag kollar in i matsalen och ser att folk har börjat ställa sig upp p.g.a. nyfikenhet. Ut från skolan kommer också två av mina nära vänner, och min syssling som gick på skolan. De undrar vad som har hänt och jag bara tittar på de och säger, jag vet väl fan inte… När Pappa sedan kliver ut ur bilen, med en präst bredvid sig, har mina tankar bara stannat. VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!? Ut ur polisbilen kommer också en polis.

Pappa går närmare och närmare mig men jag bara backar. Jag skriker till han,vad fan är det här, vad har hänt? Han säger då till mig att Tobias har varit med om en trafikolycka och sedan fortsatte han, att alla har dött. Jag tittar på honom och frågar om han är dum i huvudet.. Varför står du här och ljuger, det är inte sant. Prästen som också klivit ut ur bilen går fram till mig och bekräftar ” Jo, tyvärr Lisa, det är sant.” Då när han säger det minns jag bara att jag stod och tittade på dem. Jag förstod då ingenting. Jag sprang in i skolan och det var inte förens då jag sätter mig ner på knä, precis utanför matsalen, och skriker, jag slår i marken och tårarna forsar ner på mina kinder. Min bror var död. Pappa hjälper mig sedan in i bilen och vi åker direkt och hämtar min andra storebror, Daniel på hans jobb. Som jag skrev tidigare så är syskonen Larsson inte de kramiga typerna. Men den dagen, den stunden, när Pappa stannade bilen utanför Daniels jobb, så sprang jag. Jag sprang så in i helvetes fort, mot Daniel. Gav han världens största kram, och det bästa av allt, han kramade lika hårt tillbaka. Han var där, hos mig. Och det tror jag idag är det som har varit det viktigaste för mig, att jag har haft och har dig, Daniel. Du är så otroligt viktig för mig. Att se dig orka, att se dig ta dig upp när du är nere i skiten, att se dig skratta, att se dig faktiskt leva- har gjort att jag idag lever. Jag lever med en sorg, det gör väldigt ont inom mig, varje dag, lika ont som jag vet att det gör för dig. Men jag tar mig igenom det, för jag ser dig, framför mig. Du har kommit längre, du är hela tiden framför mig, ibland kan jag tycka det är frustrerande, men samtidigt vet jag att tänker inte ge upp, jag tänker kämpa tills det inte finns någonting som tar mig upp ur sängen längre. Att ge upp, har jag tänkt ett antal gånger, men att ta mitt liv, skulle jag ALDRIG göra. Jag har fått chansen att leva, och då ska jag fan göra det tills döden tar mig härifrån. Min storebror fick inte leva klart och det är rent ut sagt så jävla in i helvetes jävla orättvist. Ibland vill man skrika, man vill slå sönder allt man har i lägenheten, låsa in sig eller något ännu värre, men man gör det inte. Man är ledsen,arg,besviken,rädd men man sviker inte det man har kvar.

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av det. Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen. Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast. Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.

När beskedet om Tobias död kom, fanns det en liten detalj till som inte gjorde något lättare. Mamma var inte hemma. Hon var inte heller 1 timme bort, utan flera timmar bort. Hon tog närmsta flyg hem, hon landade i Göteborg dagen efter. Men tänk er själva? Att vara på en resa med jobbet, vilket hon var och få beskedet om att hennes son är död. Att inte ha någon i familjen nära, att behöva vänta en natt, att behöva sova en natt utan att inte kunna göra något. Att sedan sätta sig på planet dagen efter och behöva sitta bredvid en person som slår upp tidningen mitt framför ögonen på henne, om att 4 döda i en trafikolycka i Thailand. Vad hade ni tänkt? Vad hade ni gjort? Inlåst på ett plan,långt ifrån din familj, långt ifrån kärlek,kramar och pussar. Mamma, jag minns verkligen hur jag led mig dig då. Idag är nog den där storyn styrka för dig. Det har tagit dig ett steg längre i din sorg. Du är en sådan fantastisk Mamma. När jag tänker på allt du har gjort och gör för mig blir jag tårögd. När jag blir Mamma, vill jag bli som dig. Jag är så stolt över dig.När det gäller dig, Pappa, så tror jag du vet, vad du är för mig. Du är för mig, min sanna kämpe. Du är min Pappa, som varje dag förvånar mig med din styrka. Det är fantastiskt och se dig, kämpa med din sorg och din cancer. Längtar till i sommar,när vi ska grilla grillskivor igen, då är Pappa Larsson i sitt esse.. ;)

Tillbaka till chocken, till alla minnesannonser, till begravningen, till alla artiklar i tidningen, till alla idioter som skrev och lade upp klipp på Flashback,till alla bilder, till alla journalister som ringde under en lång tid. Detta är bara en liten del av allt man går igenom det första veckorna efter beskedet. Då tyckte vi det var alldeles för mycket, idag ser vi tillbaka att detta var en del då,men idag lever vi ett liv. Ett liv? Hör ni?? Vi lever. Allt det vi har gått igenom har gett oss så mycket styrka. 

Tillbaka till alla som ville hedra Tobias…♥

 

Filip Svenberg- Inte en dag går utan att jag tänker på dig och allt vad som hade kunnat göras. Känns fortfarande så sjukt allting. Kan inte säga annat än att jag saknar dig så.

 

Daniel- Första sommarfesterna, student, midsommar, din födelsedag och framför allt EM. Vet hur du älskar mästerskapssomrar. Finns fan inte ord hur mycket jag lider över att du missar denna månaden, så fittigt jävla orättvist och denna världen kan ju bara dra åt helvete. Saknar dig så fruktansvärt mycket Tobbe!

Vi torskade idag, och du hade hånat mig för jag får ta på mig de flesta målen. Fan jag behöver dig tobbe, kom hem!

 

Kalle Blom- Var på bröllop i helgen, Tobbe. Där sjöng en "Utan dina andetag". Sjukt fin låt. Och fan vad jag önskar att den hade spelats på ert bröllop istället för under er begravning.

Daniel Johansson- Vad du är saknad! Dina råd, dina svar, din kärlek! Kom tillbaka behöver dig här!!

Att fylla år utan dig är så jävla sjukt! Att inte få se ditt namn bland gratulationerna gör mig så ledsen och det är så orättvist att du inte finns med oss längre och kan uppleva allt som vi skulle göra tillsammans! Det går inte en minut utan att jag tänker på dig och saknar dig! Du är så otroligt jävla saknad!!

Joakim Friberg- Jag saknar dig Tobbe!

Jesper Hjalmarsson- Vi spelade för dig idag Tobbe! Det var ingen jättematch men 3 poäng, precis som du vill ha det!;)

 

Alltid saknad. Alltid älskad!

 

Robin Eliasson- Älskar och saknar dig så fruktansvärt mycket brorsan!

 

Syster Ida- kommer aldrig kunna ta ett fullständigt familjekort. Fan att jag väntade. Jag har insett nu allt jag tagit för givet, saknaden efter dig är så stor, och jag kommer för alltid ångra de jag aldrig gjorde och sa.

Daniel Nilsson- Tobbe, finner fortfarande inga ord. Det är bara en vecka sedan du dansade så som bara du och din bror kan göra, fyfan vad du bjöd på dig själv och vad vi hade roligt. När du letade efter en klocka åt din bror blev du aldrig nöjd, du tyckte att alla såg så oäkta ut, du ville att han skulle ha den finaste. Och det är bland annat så jag kommer minnas dig, alltid så omtänksam.

Victor Sundqvist- Jag saknar dig, tack för allt kungen!

Damir Hadrovic- Mitt "gamla" hjärta sörjer inte bara en äkta vän utan en person som påverkade så många andra på ett fint sätt. Ord kan inte beskriva hur mycket du betyder för mig Tobbe! "Alltid älskad, aldrig glömd #10" kommer sys in på min matchtröja för att hedra ditt minne! Vila i frid nu och ta hand om din älskade Elin Jorden är 4 änglar fattigare... Du kommer aldrig bli glömd, ALLTID älskad!!

 

Filip Otterdahl- Jag längtar tills vi ses igen. Dagen då du står och vinkar, och med ditt stora leende välkomnar oss till andra sidan. Vi kommer alltid älska dig Tobbe!

Alexander Gerdtham- Tobias, du är en av mina äldsta vänner och trots det vet jag inte vad jag ska skriva. Jag ser på gamla videoband från vår barndom där vi spelar fotboll, du vet de banden jag visade för dig i vintras då du sa att du blev tårögd av nostalgiska minnen. Jag ska se till att ge din familj alla de videoband som du och dina syskon är med på, det är det minsta jag kan göra. Nu sitter jag själv här, tårögd - en underdrift förmodligen. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva detta inlägg. Det känns som om de ord jag väljer är underlägsna stundens allvar och jag bara raderar efterhand som jag skriver. Tack för alla minnen, tack för att du kom ihåg min födelsedag i söndags - jag ska inte glömma din.

Det var även många andra som öppnade sina hjärtan…

-Jag kände dig som en kämpe som gav allt för sitt kära V.GIF. Saknaden kommer att bli stor men vi andra får spela för dig. Hoppas att det kommer att göra dig glad där du nu finns. Tack Tobbe och vila i frid.

 

-Talar nog för alla när jag säger att du är en av de bästa människorna jag fått lära känna.Vila i frid underbara Tobias

 

-Alldeles alldeles Alldeles för tidigt och alldeles för overkligt Tobbe. Vila i frid nu.

-Två gånger i livet skulle jag hinna bo granne med dig. Men det fanns inte tid för en tredje gång. Kan inte beskriva sorgen.

-En av de goaste människor jag träffat, älskar dig kompis!

-Du kommer alltid vara i våra hjärtan -Så jävla orättvist! Du kommer vara sjukt saknad!!

-Det känns så overkligt, kommer sakna dig vännen!!!

-En av det absolut finaste människorna jag har fått lära känna, livet är så orättvist

Minneskrönika: Tobias Larsson #10
Med stor sorg och saknad har vår lagkamrat Tobias Larsson lämnat oss. En tragisk bilolycka i Thailand gjorde att du nu lämnar ett stort tomrum i Varbergs GIF Fotboll. Idag fick vi spelare beskedet som vi aldrig någonsin ville ha. Efter en trafikolycka i Thailand har vår lagkamrat Tobias Larsson omkommit tillsammans med sin flickvän och två andra vänner. Tobias, eller som han alltid kallades "Tobbe", har varit med och byggt upp laget och vår förening till där vi står idag. Redan efter konkursen visade Tobbe att han var redo att axla manteln som släpande speluppbyggare på mittfältet. Trots att han för fyra år sedan knappt var färdigvuxen junior spelade han med stort ansvar och med en rutin som liknade en seniorspelare.

Tobbe har sedan den tiden, genom hela sexan, hela femman, hela fyran och även i fyran Elit visat sig stå pall för det mesta som drog genom mitten på den gröna mattan och du gjorde det med den äran. Under den tid du spelat fotboll med oss har du varit på rätt plats, vid rätt tillfälle. Timat in rätt sekund när situationen uppstod och löst den på bästa sätt. Det du nu råkade ut för kunde inte ens din spelbegåvning rädda dig ifrån. Tyvärr råkade du nu befinna dig på fel plats i fel sekund. Och denna sekund blev ödesdiger. En sekund som gjorde att du rycktes bort från oss. Familj, vänner och lagkamrater. En sekund som kom alldeles för tidigt.

Det var med stor sorg spelartruppen samlades i klubblokalen idag. Det var med stor sorg som vi slöt oss samman för att hedra ditt minne inom vår förening. Ett minne som kommer leva kvar under mycket lång tid. Du gjorde ett avtryck inom föreningen som är svårt att efterlikna. Ett tomrum som inte går att fylla. Ett tomrum som idag blev särskilt påtagligt för oss alla. En plats i vårt omklädningsrum gapar tom. Tom, sånär som på din tröja, dina skor, din Arsenalsouvenir och ett brinnande ljus.

Ett brinnande ljus som hjälper oss att minnas dig och att sakna dig. Resan upp till Påskbergsvallen idag var den tyngsta vi spelare har gjort. En resa till vårt andra hem som inte kändes rolig. Det var något som fattades. Det var Någon som fattades. Många pratar om att dit du nu har kommit är en bättre plats. För dig var Påskbergsvallen en bättre plats och det är där du hör hemma. Tillsammans med oss andra. Även om du nu har lämnat oss, kommer du alltid att vara med oss. Du kommer att finnas med under våra träningar och våra matcher. Du lade ner din själ hos Varbergs GIF och den lever kvar bland oss som spelar vidare. Varbergs GIF Fotboll kommer alltid att vara med dig.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Efter att ha gått igenom allt det här kan jag inte hålla tillbaka tårarna. All denna kärlek. Tänk vilken begåvad, omtänksam, fantastisk, rolig, snäll och underbar person du var, Tobias. Jag är evigt tacksam att jag fick just dig som min storebror. Dessa 4 år har varit smärtsamma. Det är med tunga steg jag varje dag kliver upp ur sängen. Den senaste tiden har varit extra tung. Men för min egen skull och för min omgivnings skull, har jag tagit tag i det. För det vet jag att du hade sagt, om jag bett dig om råd. Du ville alltid mitt bästa..Det tar jag med mig. Att nå toppen utan dig,blir svårt,men jag ska kämpa, tills det är min tur att lämna. Men jag säger som en av dina kompisar sa, Jag längtar tills vi ses igen. Dagen då du står och vinkar, och med ditt stora leende välkomnar oss till andra sidan. Vi kommer alltid älska dig.

 

Och glömma dig. Det kommer vi aldrig att göra.

Du gjorde ett sådant avtryck , inte bara i mitt liv.