Vem är jag?

Jag har kommit till en tidpunkt i livet där jag inte vet om jag saknar längre. I februari har det gått 7 år sedan Tobias gick bort. I era öron kanske det låter fel,men nu är det inte saknaden som tynger längre. Nu är det att hitta mig själv som är det som svåra. Jag är endast 24 år och jag måste fortsätta leva och hitta tillbaka till de rutiner jag en gång hade. Jag vill ta mig ur min deppression. Jag vill slippa äta tabletter för att jag inte mår bra. Jag vill inte ha mtt liv som en berg och dalbana. Jag vill inte heller konstant vara trött. Den senaste tiden har jag sovit så mycket att jag inte ens vet längre om jag är trött, eller om det bara är en undanflykt för att slippa ta tag i rutiner, slippa ta tag i saker som att exempelvis umgås med vänner eller familj. Att dra över täcket är och har alltid varit den lättaste undanflykten efter Tobias död. Då slipper göra mig i ordning,  jag slipper också att dra på mig ett fejkat leeende, jag slipper svara på frågor som vänner ställer till mig för att de bryr sig om mig. Jag har kommit till ett stadie där jag är rädd att bli ensam, rädd att inte träffa någon kille, rädd att förlora mina vänner för att jag helt enkelt tänker att dra täcket över huvudet är den lättaste utvägen för att slippa ta tag i allt som jag måste ta tag i. Jag har det senaste gått upp i vikt, jag småäter för att jag vaknar på natten orolig och är hungrig. Jag orkar inte laga riktig mat, så jag äter lite av varje, vilket blir att sötsuget ökar enormt. Det här inlägget gör mig så jävla ledsen, för jag hade lika gärna kunnat vara ute och springa nu eller lagat mat eller plockat upp runt omkring mig men istället ligger jag i min säng, där jag legat hela dagen. Jag tycker synd om mig själv och jag tycker inte heller om mig själv.
 
 
 
 

Tills du lär älska dig själv

"För att kunna älska någon annan måste du lära dig att älska dig själv först.
Du måste respektera dig själv och du får inte tvivla på dina beslut – någonsin.

 

Du måste bygga upp din karaktär och göra den oförstörbar, så ingen kan riva ner den.
Detta är mer eller mindre en förberedelse inför striden.

 

Du har förberett dig hela ditt liv för att kunna försvara dig när tiden för striden kommer.
Du vill inte att någon ska krossa dig precis i början.

 

Det finns ingen anledning att fokusera på det faktum att du är singel.
De flesta tjejer är ganska oroliga när det gäller den frågan ändå.

 

Många av dem valde hellre att vara i någon form av relation (bra eller dålig) än att vara singel. De är rädda för att deras skepp kommer att segla ifrån dem och att de inte kommer att få en ny chans.

 

Du bör istället göra det bästa av din situation och njuta av ditt liv. Använd tiden medan du är singel och festa som det inte finns någon morgondag. I stället för att tvinga dig själv att hitta någon att vara med, ägna din tid till dina vänner och din familj.

 

Älska ditt liv och ha tålamod. Kasta dig inte in i relationer bara för att fylla tomrummet i ditt hjärta, bara för att vara med någon så att du inte är ensam. Nedvärdera inte ditt eget värde, vare sig du är i ett förhållande eller inte. Gör dig av med dina osäkerheter och njut av detta, ditt enda liv.

 

Var singel tills…

Var singel tills du träffar den person som får dig att le tills dina kinder domnar av och dina ögon lyser upp.
Vänta på den som ger dig fjärilar i magen varje gång du ser honom.


Var singel tills du hittar en person som är glad att se dig. Han kommer inte komma med ursäkter för att slippa hjälpa dig, bara för att han inte känner för att träffa dig eller att han har några bättre saker att göra. Hur kan det
vara viktigare än att träffa dig?

Var singel tills du träffar någon som är stolt över dig. Han kommer inte visa upp dig som en trofé eller ett pris han vunnit. Han kommer visa upp dig för sina vänner, eller för en komplett främling, bara för att han är så stolt över dina prestationer, som om de vore hans egna.

Var singel tills du hittar en person som framför allt är förälskad i din karaktär. Den personen kommer att älska dina känslor och brister, eftersom de är de som gör dig unik – det gör din karaktär enastående. Han kommer att respektera det faktum att du har dina dåliga dagar eftersom du har rätt att få ha dem, precis som alla andra. Han kommer inte att förvänta sig att du “fejkar” ett glatt ansikte hela tiden.

Var singel tills du träffar någon som vill tillbringa all sin fritid med dig. Om han inte har tid, kommer han att hitta den eller helt enkelt ta med dig in i sitt liv. Han kommer att dela sina intressen med dig och han kommer definitivt att uppmärksamma de saker som gör dig lycklig.

Var singel tills du hittar någon som verkligen saknar dig. Den personen kommer att ringa dig utan anledning, bara för att kolla hur du har det, inte för att han är uttråkad, men för att han vill.

Var singel tills du träffar den person som inspirerar dig och gör att du vill försöka ännu lite till i allt du gör. Han gör att du vill ha mer. Han ger dig styrka och mod att ta ett steg framåt.

Var singel tills du hittar en person som bryr sig om dig på riktigt.
Fram till dess – VAR SINGEL OCH HA DEN BÄSTA TIDEN NÅGONSIN!"

 

           

 
 

Det brinner i bröstet

Dom säger att tiden läker alla sår
Men livet lämnar alltid spår
Så delar av det som vi va
Finns alltid kvar
 

Tänk om det hade funnits ett föralltid

I Tisdags skulle du fyllt 27 år, min älskade storebror♥

Gråt till hjärtat är tomt

och tårarna tagit slut♥
 

1 Februari 2017

När jag blundar och tänker på morgondagen, vill jag helst bara försvinna. Imorgon är det den 1 Februari. 5 år sedan, Tobias dog. Imorgon då mpåminns alla,om vilket helvete jag och min familj varje dag dras med. Så snälla, titta inte på mig på ett annat sätt än vad du brukar. Imorgon är en dag som med all rätt är värd att hata,men egentligen är den inte värre än någon annan.
 
 
 
 

Jag tycker inte om själv

såhär och utan dig, det ligger ensamhet i luften, ingen saknar mig.
 
Jag vill spola tillbaka. Vi måste få ett lyckligare slut.
 
 
I början av September höll jag på och gå sönder. Jag och alla i min närhet kämpade med mig och mitt beteende. Jag var tuvngen att ta tag i min situation. Jag gick till doktorn.  Det behövdes inte många minuter där inne, innan hon sa orden som faktiskt högg till i hjärtat. Jag var depprimerad, och inte bara lite, utan djupt depprimerad.  Mitt sorgarbete hade övergått till en djup depression. Att varje dag kämpa med något som gör så ont i en, tar på en. Det tar på en att varje dag stiga upp när man egentligen kanske inte vill. Det tar också på en att le när man inte vill le, att säga till någon att allt är bra men egentligen är allt åt helvete. Det tar på en att sakna, att vara rädd, att inom sig känna sig huggen i bröstet. För det är så det känns när det är som värst, att någon står rakt framför dig och bara hugger och hugger. Den som hugger vill allra längst in. Hen vill förstöra mig.
 
Idag har jag kämpat 2 månader med min depression . Jag har haft fruktansvärda biverkningar... Jag har spytt i mängder, haft daglig diareé, ständig huvudvärk och ångest. Jag har inte orkat någonting, har legat i soffan hela dagar och känt mig så fruktansvärt värdelös för att jag inte orkat någonting. Jag har inte orkat äta, bara känt ett så extremt sötsug, vilket jag gör fortfarande. Jag har inte känt mig fin, utan hela tiden jämfört mig med mina vänner, hur mycket bättre dom ser ut och hur mycket bättre dom är på allt. Jag vet att jag inte är ensam om att äta antidepprisiva tabletter, jag vet att jag inte heller är ensam om att ha en pappa som är sjuk i cancer. Jag är inte heller ensam om att ha förlorat en storebror. Det är just därför jag jämför mig med mina vänner,för jag vet hur fantastiska det är på att hantera alla dessa olika situationer vi hamnat i, i så ung ålder. Jag har så många i min vänskapskrets som sitter i samma sits, eller iallafall liknande eller kanske till och med ännu värre.
 
Hade min storebror Daniel fått läsa detta innan jag publicerat det, hade han reagerat och sagt att jag inte ska publicera detta, men jag vill. Han hade sagt att jag inte ska jämföra mig, att jag ska kämpa på, att Tobias inte hade velat något annat. Daniel hade också sagt att man måste försöka glömma och se framåt, se alla fina minnen, inte alla fruktansvärda bilder man har i huvudet,sen Tobias död, sen pappas alla behandlingar och läkarsamtal. Han hade också sagt att jag inte är ensam, som jag skrev ovan. Han hade också sagt att ge upp inte finns på världskartan. Det är kanske därför jag står här idag, med antidepprisiva läkemedel, just för att jag har gått ner mig något så fruktansvärt efter allt som har hänt de senaste åren. Jag har gått in i mig själv på ett sätt som skrämmer mig. Jag tänker alldeles för mycket på allt som ska hända,som har hänt och det är nog det värsta man kan göra. Lev här och nu, är nog det viktigaste ledorden just nu för mig. Det går inte och tänka på vad som kommer hända om 1h eller imorgon. Livet kan förändras så jävla fort, det vet jag. Därför är det så viktigt att njuta och ta tillvara på varje minut. MEN mitt stora problem är att jag försöker men jag kan inte. Jag oroar mig dagligen, fattar ni dagligen. Huvudet snurrar och det viktigaste hade varit för mig att bara släppa allt, det gjorde jag ett tag, när jag var sjukskriven. Men som min pappa alltid säger,vad hjälper det att ligga hemma och fortsätta i sin onda cirkel. Man måste ta sig upp, göra någonting, för att iallafall komma ur den onda cirkeln för dagen. Det är så viktigt. Som ni märker,vet jag precis vad jag måste göra. Men jag kan inte. Mitt stora problem är att jag inte kan. Jag försöker,varje dag. (Tänk om ni kunde se det) Kroppen vill åt ett håll och jag åt ett annat.Det blir att jag inte håller ihop och ramlar endast rakt ner, rakt ner i sängen och drar täcket över huvudet. 
 
Snart har det gått 5 år sedan vi förlorade våran, Tobias. Fattar ni? 5 jävla år. Nu kan man inte längre vara arg på han som körde lastbilen, man kan inte heller vara arg på att Tobias var just där och då, man kan inte heller vara arg på sig själv, att man inte sagt och gjort allt man borde med Tobias. Det enda man kan göra är att sakna och se alla fina minnen man har ihop. Ingenting kommer bli som det en gång var och det vet vi ju, det har vi vetat i 5 år. Men man vill inte inse och det är kanske därför det är så jävla tufft att gå igenom ett sorgarbete. Man vill inte inse att man aldrig någonsin kommer få se sin storebror levande igen.
 
Fyfan. Jag måste sluta tänka så.
 
Jag måste se Tobias, jag måste se på min familj som är vid liv, vilken jävla kämparfamilj dom är. Kolla bara på Daniel, plugg och nyköpt lägenhet i Lund, mäktigt. Mamma styr blomsterlandet som aldrig förr och pappa han jobbar 70% med sin cancer, som också minskat (BÄSTA NYHETEN DENNA HÖSTEN).
 
Jag är såååå stolt över dom och jag måste ocksåge mig själv, en klapp på axeln för vad jag åstadkommit under dessa år.
 
Nu hoppas jag på en vändning, efter 2 olika antidepprisiva tabletter, måste det finnas en som fungerar på mig.
Nu vill jag komma i form igen och bli lycklig igen.
 
TACK för att ni ville läsa och TACK mina vänner, för att ni står ut med mig.
 
JAG ÄLSKAR ER!!
 
 

Förr men inte nu längre

Tårarna har gjort mig rädd många gånger.
De har runnit så mycket att jag har haft svårt att andas,svårt att få fram ord.
Dom har gjort att jag känner mig svag.
Nu några år senare, är jag inte rädd för dom längre. För tårar betyder inte att man är svag. Det betyder snarare att du är stark, för det är då som man vågar släppa in smärtan.
 
 

Grattis på din dag, min ängel

 

Ärr är ett bevis på livet

Häromdagen länkade min moster detta till mig. Det är en gammal man som skrivit denna otroligt fina text, som går rakt in i hjärtat. Jag tycker det är fantastiskt att någon kan sätta ord på ett sådant här ämne.


"Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli sönderskuren och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

 

Och ärrvävnaden är starkare än den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.

När det gäller sorgen så kommer du upptäcka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtomkring dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre finns.

 

Allt du kan göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det en fysisk sak. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som också flyter omkring.

För en tid är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

 

I början är vågorna 30 meter höga och störtar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens tid till att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, eller kanske till och med år så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. När de kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Men däremellan kan du andas, du kan fungera.

 

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du upptäcka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter höga. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dom komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer komma ut på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig att du kommer överleva dom. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dom också. "


Någon vakar över oss.

och det är jag evigt tacksam för.
 

DIN TID KOMMER

Tack för de magiska orden, Håkan.
 
"Stig till toppen av världen,där änglar leker.
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
Din tid kommer. "
 
Vi ses den 4 Juni♥
 

 

Att bryta upp

ett mönster som jag älskade.
 
Hejdå fästningsgatan, HEJ BÄCKGATAN!
 
 Det var i december du tog mestadels av dina saker och stängde dörren om dig och gick. Du gick och gav upp hoppet om oss. Jag kände på mig att du började  tröttnade på oss och mig. När jag kände efter, gjorde det så ont, för jag ville inte ge upp. Även fast jag var så ledsen en del av vår relation, ville jag inte ge upp, dig. Min trygghet. Du var ju den jag delade allt med. Jag delade mer än minnen med dig, jag delade en lägenhet, ett samboliv med dig, som jag i princip varje dag älskade. Vi hade ett mönster på våra vardagar som jag inte ville bryta. Att få komma hem,lägga sig brevid dig och pussa dig varje dag, var för mig något alldeles extra,
 
 
Nu 4 månader senare, packar jag ihop mitt och du hämtar resterande saker som är dina. Jag packar ihop alla minnen från fästningsgatan och plockar med mig det upp till Bäckgatan. Även fast jag inte hann bo här länge, så tar jag med mycket härifrån, dels också för att Daniel bodde här innan mig. Att lämna fästningsgatan känns i hjärtat, men förhoppningsvis ger min adress och min nya lägenhet mig en nystart. En nystart som är så välbehövlig.
 
I mitt liv har jag velst bryta flera mönster,men mönstret med dig, var ett jag ville bygga ihop och jobba för. Men tyvärr hjälper det inte att en vill, det måste komma från båda hållen och det gjorde det tyvärr inte denna gången.
Jag tror på en fin framtid,även fast den sista tiden har varit riktigt jobbig.
Du kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
 
 
 
 

Idag saknar jag verkligen dig.

Cyklade förbi Danska vägen idag, där du bodde. Brukar inte få "feelings", att det berör längre,men idag gjorde det. Jag tittade upp i fönstrerna där du bodde. Det lyste, tänkte du var hemma.. Cyklade lite längre, kollade på parkeringen, där din audi brukade stå. Hela grejen var bara så konstig,den känslan jag fick idag, var väldigt längesen jag fick. Såg allt framför mig så som jag såg det för 4 år sedan. Jag såg framför mig att jag gick upp i trappuppgången, gick in i lägenheten. Rakt fram var köket, in till höger kom man in till vardagsrummet, där först soffan stod, med det fina vitrinskåpet brevid, lite längre in gick jag, och till vänster gick jag in i sovrummet.
 
Varenda liten sak,kom upp idag när jag cyklade där förbi. Önskade jag kunde gå upp och hälsa på dig,se det och dig igen. Tyvärr fick jag cykla vidare...
 
 
 

Om

Min profilbild

Lisa Larsson

Det var den 1 Februari 2012 jag förlorade min bror i en trafikolycka i Thailand. På denna blogg kommer jag dela med mig av minnen med Tobias men också hur jag tar mig igenom mitt sorgarbete. Jag saknar dig, så himla mycket. Jag trodde aldrig det kunde göra så ont, det skär inom mig, och tårarna bara rinner. ❤️❤️❤️

RSS 2.0