Dom senaste åren kan dra åt helvete.
När ska det egentligen vända för mig och min familj?
Först dyker det upp ett dödsbesked för tre & ett halvt år sedan och inte långt efter det ett cancerbesked. Det här är besked, ingen vill ha. Men besked som man måste ta itu med, för att ge upp finns inte på världskartan. Som många vet ,så drabbas 1 av 3 av cancer, och MIN älskade Pappa är en av dom. En av dom som får lida. Som får kämpa så att benen viker sig. Som får utsätta sin kropp för sådana gifter och tabletter som ingen vill få i sig. Pappa. Om du visste hur imponerade vi är över dig, hur stolta vi är och hur fantastisk vi tycker du är! Som ni vet började det med en knöl under bröstet, den opererades bort, och sedan fick du cellgifter. Tiden då var fruktansvärd. Jag minns hur du mådde då och hur hjälplös man kände sig. Det gick ett tag och en knöl på armen började växa och visade sig också vara cancer. Operation för den knölen var också givet. För skiten, den här jävla cancern skulle ju bara bort, vilket vi faktiskt trodde den var nu, borta. MEN idag, idag fick vi beskedet att den spridit sig till tunntarmen i magen. Ord kan inte förklara hur ledsen jag är över detta. Men ord kan inte heller förklara hur lättad och stolt jag blir över dig,när du ringer och säger att "det är okej, att jag inte ska vara ledsen, att du var lättad över att du slipper cellgifter och du tar dig igenom detta också. Du avslutade med att säga, jag börjar med behandlingen (i tablettform) ikväll. Allt löser sig, Lisa, vi hörs. "
Du vet att jag har svårt och få fram ord när jag är ledsen, Pappa. Du vet att jag ofta tror det värsta och är rädd för i princip allt nu för tiden. (Enligt Mamma är det inte konstigt alls, och att hon är lika orolig som jag)
Men det är därför jag skriver detta här och nu, för jag vill att alla ska veta. Att du inte alls är tveksam till att du fixar detta och det är inte jag heller och inte Mamma och inte heller Daniel. Sen en hälsning från han där uppe, du vet din egna son,Tobias uppe i himlen, han sa till mig idag, när jag satt vid graven, att detta är ingenting för dig, du har ju kommit så långt, så varför ge upp nu? Du är ju våran kämpe, och det förblir du. Det finns ingenting du eller vi inte klarar av.
Vi längtar tills den dagen, du är fri från den här skiten.
Och för att ha cancer och varit så svag är du verkligen en 10poängare! Jag är glad att du har kommit tillbaka lite till jobbet igen, att du får igång din vardag, som du brukade ha den förut, det är du så värd.
Jag hoppas allt blir som förut. Helt som förut är omöjligt och det vet du varför. Men fri från cancern och fri från den här jobbiga vardagen du haft i allt för länge nu.
Älskar dig♥
