www.mybrotherinheaven.blogg.se

You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knew why
A million times we needed you
A million times we cried
If only love could save you
You never would have died
In life we love you dearly
In death we love you still
In our hearts you hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
For part of us went with you
The day God took you home.

 

 

Jag älskar dig!!!!

23-25 November Stockholm

Jag har haft den sjukaste helgen i hela mitt liv.

Swedish House Mafia igår var helt sanslöst, helt jävla otroligt bra och jag ångrar inte en sekund att jag åkte upp.

40.000 människor, så mycket glädje och en sådan jävla fest var det.

 

Ett minne för livet!

 

 

I slutet kom det några tårar, som gjorde mig stark men ändå så svag. 

Jag insåg att jag faktiskt har någon där uppe som vakar över mig,som är med mig i all jävla glädje.

men det gör så ont, att du inte finns här hos mig.

 Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket.

 

 

Facebook.. Nu var vi där igen. Sidan som ungefär hälften av befolkningen rent ut sagt "hatar" och inte alls förstår sig på. I hälften av den befolkningen ingår mina föräldrar. Jag vet att ni läser detta, och kanske inte förstår allt i detalj,men jag hoppas dock ni förstår innebörden av det hela. Här delar man mer av sitt liv än vad man förstår själv,men FAN vad det kan vara bra ibland. Det är så skönt att kunna gå in på Tobias egna sida och se hur mycket bilder det finns på honom och hur mycket han har skrivit, som fått en själv och många andra att skratta. Alla minnen väcks till liv, och ibland kommer det tårar men ibland får man också ett leende på läpparna..

 

Tobias var killen som inte tyckte man skulle lägga ut uppdateringar om vad man gör idag och vad man gör imorgon osv, det var så töntigt och väldigt "fjortis" i hans ögon. När jag t.ex. skaffade facebook, så blev det en del sådant för mig,och ibland kunde han bli riktigt arg på mig och inte alls förstå sig på vad jag skrev och varför jag gjorde det.. " DET ÄR INGEN SOM BRYR SIG, LISA" var det jag fick höra. "OK, OCH JAG BRYR MIG INTE VAD DU TYCKER" svarade jag tillbaka.. men det gjorde jag. Om jag ska vara ärlig så försökte jag faktiskt ändra mitt betende på facebook. Jag försökte leka lite mer mogen. Jag vet inte om jag lyckades, men jag hoppas det och istället för att du " skämdes " för mig, hoppas jag att du var stolt över mig.

 

Som sagt, du var mer typen som skulle skriva något på din facebook som fick folk att tycka du var rolig, smart och jävligt begåvad på många sätt och vis.. Haha! Ibland kunde det dock slinka in lite "Taggar för match/ fest" eller något liknande. Vilket var det JAG brukade stå för.. (Opps.. Nu kanske jag försa mig till min mor och far)

 

Här är några exempel på det du har skrivit under "dina år "..

 

 

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
och vart jag än tar plats
så finns du här hos mig

Jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
-Min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

 

 

Tobias♥

Tankarna snurrar just nu runt i huvudet. I natt lämnar jag Varberg för 1 vecka i Egypten. Det ska bli så himla skönt att få komma till värmen och bara njuta, dock är jag som vanligt rädd och orolig att det ska hända något här hemma när jag är borta. Att någonting som man aldrig trodde skulle kunna hända, faktiskt händer. Att någon man älskar mest av allt bara lämnar en. Det är så mycket tankar som snurrar runt i huvudet på mig, vilket gör mig stressad, ledsen och orolig.

 

Jag vet att många av mina vänner kommer ha några riktigt tuffa dagar här framöver och jag vill ge er alla, så många styrkekramar jag kan. Livet är så jävla orättvist, jag vet, men trots det så är man någonstans alltid tillsammans. Glöm aldrig det.

Ta hand om varandra♥

 

 

 

      

Många kanske inte tror att denna resan är stor,men det är den. Från att ha hållt på och leka med en boll sedan du var liten på stranden till att sedan bara gå uppåt. Jag tror och vet att Varbergs GIF bara var början på din karriär. Du älskade fotboll och lade ner väldigt mycket tid på det. Jag vet att det var det rätta för dig och du fick många fina priser och komplimanger som fotbollsspelare i GIF. Även fast det kunde vara stunder, då du kom hem från både matcher och träningar och var helt galen och förbannad över att det hade gått så dåligt, så älskade du verkligen det. Du lärde dig av dina misstag, vilket också din och min andra bror Daniel också gjort. Ni har tagit fotbollen relativit seriöst enda sedan ni började spela, eller pappa har iallafall gjort.. ;) Jag vet inte hur många gånger ni har kommit hem och varit så missnöjda att ni inte ens har velat prata med oss i familjen efter. Men jag vet också hur många gånger ni har kommit hem nöjda och varit på strålande humör efter en match. Pappa däremot har alltid velat ta diskussioner efter VARJE match, vare sig det har gått dåligt eller bra. Ibland har ni gillat det men ibland har ni riktigt hatat de och det kan jag faktiskt förstå, för fan vad ni skrek på varandra ibland. Pappa hade sin åsikt och ni eran.. Så många gånger jag och mamma har gått upp på våra rum och  stängt dörren om oss, för att slippa höra era olika uppfattningar om ja ni läser rätt, en FOTBOLLSMATCH.. Det är helt sjukt, vilka diskussioner det har varit här hemma..

 

Fotboll är något jag har hängt med och kollat på sedan jag var liten. Jag har alltid varit lika stolt över mina bröder. De har fått fina priser och många uppskattar dom så himla mycket. I fotbollen har ni alltid kallats "Bröderna Larsson" och varje gång jag hört de, har jag varit stolt. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag lärt mig av er när det gäller sport, men också annat. Om vi jämför hur ni och jag spelar, så förstår kanske alla att ni är miljoner gånger bättre än mig, men det handlar faktiskt inte om de. Det handlar om vad jag har lärt mig och vilken utveckling jag har fått genom att varje gång, sol som regn har gått och kollat på er. Jag har både spelat fotboll och innebandy,vilket ni också gjort. I varje match jag spelar tänker jag på vad ni kanske hade gjort i just den situationen osv. En grej jag aldrig kommer att glömma, var när jag precis hade börjat spela innebandy och var back. Då kollade jag på era matcher och såg att du,Tobias och även Daniel ibland, gick bakom mål och "började om" spelet. Ni kanske skrattar åt mig nu, för det gör jag med. Men så var det.

 

Jag vet att jag inte är ensam om att bo med en familj som ÄLSKAR sport. Ibland kan det vara ett besvär,när man inte kan se på något annat än sport på tv...... Antingen är det Barcelona som spelar, eller Arsenal, eller Sverige. Sen kan det ju faktiskt vara WIC eller så kan det vara Malmö, Göteborg, Varbergs Bois osv osv osv .. Ja ni förstår själva. Det spelar ingen roll vilket lag man hejar på eller vilken sport det är, för allt ska man kolla på. Varje match......( För det kan ju faktiskt ha med det laget man hejar på att göra med i ett senare tillfälle.. )

 

När jag skriver detta, har jag gråten i halsen men jag skrattar också. Jag skrattar för att jag glädjs åt att mina bröder alltid kommer va "Bröderna Larsson" och att min familj, alltid kommer vara min familj. Familjen som diskuterar, ibland väldigt onödiga saker... T.ex."Varför gick du inte på där?" "Varför backade du inte hem där?"

"Varför spelar han på din position och inte du?" osv osv .. Ni hör själva..

Många kanske tycker detta verkar speciellt och väldigt konstigt,men för mig är det inte det. Detta är min vardag. Man blir som man umgås och jag bara älskar det, iallafall ibland.. ;)

 

Du är både min och många andras förebild.
Du gjorde allt för att få det så bra som möjligt.

Du gjorde allt för din familj,din flickvän, ditt jobb, dina vänner
men också allt för fotbollen.

 

Det gör mig så jävla stolt!!

#10 Tobias "Tobbe" Larsson

 ♥

Alltid älskad,Alltid saknad.

Det känns tungt att säga men idag är det 9 månader sedan ni försvann ur våra liv. 9 jävla månader och saknaden är enorm, även idag. Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, för det gör lika ont.  Det gör faktiskt det. Sorgen finns med oss hela tiden. Det finns så mycket människor som frågar om allt är bättre nu, eftersom det har gått längre tid. Svaret på den frågan är NEJ, det känns inte bättre. Det kommer det aldrig göra. Tobias finns inte här hos oss och det kommer han aldrig att göra. Det är därför ingenting är bättre. Han finns bara i himlen, vilket ger en trygghet och det finns ingen som ger så mycket styrka som han gör.

Det finns vissa ljusa stunder med ens liv, vissa stunder man skrattar mer än andra och det MÅSTE man få göra. Men bara för att man skrattar eller har en dag man inte gråter på, så är inte livet bra. Det är inte alls bra.

Mitt liv suger rent ut sagt,men jag måste orka och jag gör det enbart för min familj och mina vänner som fortfarande finns här brevid mig, alldeles nära.

Och en som jag vet är glad att vi är tillsammans och inte ger upp är du, Tobias.

 

Hade jag inte haft Tobias som en ängel ovanför mig, hade jag aldrig varit den jag är idag. Han är inte hos mig, det är han inte. Men han är i mitt hjärta, i min kropp och i min själ. Han är min, min absolut bästa vän och min bror.