Vem är jag?

Jag har kommit till en tidpunkt i livet där jag inte vet om jag saknar längre. I februari har det gått 7 år sedan Tobias gick bort. I era öron kanske det låter fel,men nu är det inte saknaden som tynger längre. Nu är det att hitta mig själv som är det som svåra. Jag är endast 24 år och jag måste fortsätta leva och hitta tillbaka till de rutiner jag en gång hade. Jag vill ta mig ur min deppression. Jag vill slippa äta tabletter för att jag inte mår bra. Jag vill inte ha mtt liv som en berg och dalbana. Jag vill inte heller konstant vara trött. Den senaste tiden har jag sovit så mycket att jag inte ens vet längre om jag är trött, eller om det bara är en undanflykt för att slippa ta tag i rutiner, slippa ta tag i saker som att exempelvis umgås med vänner eller familj. Att dra över täcket är och har alltid varit den lättaste undanflykten efter Tobias död. Då slipper göra mig i ordning,  jag slipper också att dra på mig ett fejkat leeende, jag slipper svara på frågor som vänner ställer till mig för att de bryr sig om mig. Jag har kommit till ett stadie där jag är rädd att bli ensam, rädd att inte träffa någon kille, rädd att förlora mina vänner för att jag helt enkelt tänker att dra täcket över huvudet är den lättaste utvägen för att slippa ta tag i allt som jag måste ta tag i. Jag har det senaste gått upp i vikt, jag småäter för att jag vaknar på natten orolig och är hungrig. Jag orkar inte laga riktig mat, så jag äter lite av varje, vilket blir att sötsuget ökar enormt. Det här inlägget gör mig så jävla ledsen, för jag hade lika gärna kunnat vara ute och springa nu eller lagat mat eller plockat upp runt omkring mig men istället ligger jag i min säng, där jag legat hela dagen. Jag tycker synd om mig själv och jag tycker inte heller om mig själv.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0