Jag tycker inte om själv

såhär och utan dig, det ligger ensamhet i luften, ingen saknar mig.
 
Jag vill spola tillbaka. Vi måste få ett lyckligare slut.
 
 
I början av September höll jag på och gå sönder. Jag och alla i min närhet kämpade med mig och mitt beteende. Jag var tuvngen att ta tag i min situation. Jag gick till doktorn.  Det behövdes inte många minuter där inne, innan hon sa orden som faktiskt högg till i hjärtat. Jag var depprimerad, och inte bara lite, utan djupt depprimerad.  Mitt sorgarbete hade övergått till en djup depression. Att varje dag kämpa med något som gör så ont i en, tar på en. Det tar på en att varje dag stiga upp när man egentligen kanske inte vill. Det tar också på en att le när man inte vill le, att säga till någon att allt är bra men egentligen är allt åt helvete. Det tar på en att sakna, att vara rädd, att inom sig känna sig huggen i bröstet. För det är så det känns när det är som värst, att någon står rakt framför dig och bara hugger och hugger. Den som hugger vill allra längst in. Hen vill förstöra mig.
 
Idag har jag kämpat 2 månader med min depression . Jag har haft fruktansvärda biverkningar... Jag har spytt i mängder, haft daglig diareé, ständig huvudvärk och ångest. Jag har inte orkat någonting, har legat i soffan hela dagar och känt mig så fruktansvärt värdelös för att jag inte orkat någonting. Jag har inte orkat äta, bara känt ett så extremt sötsug, vilket jag gör fortfarande. Jag har inte känt mig fin, utan hela tiden jämfört mig med mina vänner, hur mycket bättre dom ser ut och hur mycket bättre dom är på allt. Jag vet att jag inte är ensam om att äta antidepprisiva tabletter, jag vet att jag inte heller är ensam om att ha en pappa som är sjuk i cancer. Jag är inte heller ensam om att ha förlorat en storebror. Det är just därför jag jämför mig med mina vänner,för jag vet hur fantastiska det är på att hantera alla dessa olika situationer vi hamnat i, i så ung ålder. Jag har så många i min vänskapskrets som sitter i samma sits, eller iallafall liknande eller kanske till och med ännu värre.
 
Hade min storebror Daniel fått läsa detta innan jag publicerat det, hade han reagerat och sagt att jag inte ska publicera detta, men jag vill. Han hade sagt att jag inte ska jämföra mig, att jag ska kämpa på, att Tobias inte hade velat något annat. Daniel hade också sagt att man måste försöka glömma och se framåt, se alla fina minnen, inte alla fruktansvärda bilder man har i huvudet,sen Tobias död, sen pappas alla behandlingar och läkarsamtal. Han hade också sagt att jag inte är ensam, som jag skrev ovan. Han hade också sagt att ge upp inte finns på världskartan. Det är kanske därför jag står här idag, med antidepprisiva läkemedel, just för att jag har gått ner mig något så fruktansvärt efter allt som har hänt de senaste åren. Jag har gått in i mig själv på ett sätt som skrämmer mig. Jag tänker alldeles för mycket på allt som ska hända,som har hänt och det är nog det värsta man kan göra. Lev här och nu, är nog det viktigaste ledorden just nu för mig. Det går inte och tänka på vad som kommer hända om 1h eller imorgon. Livet kan förändras så jävla fort, det vet jag. Därför är det så viktigt att njuta och ta tillvara på varje minut. MEN mitt stora problem är att jag försöker men jag kan inte. Jag oroar mig dagligen, fattar ni dagligen. Huvudet snurrar och det viktigaste hade varit för mig att bara släppa allt, det gjorde jag ett tag, när jag var sjukskriven. Men som min pappa alltid säger,vad hjälper det att ligga hemma och fortsätta i sin onda cirkel. Man måste ta sig upp, göra någonting, för att iallafall komma ur den onda cirkeln för dagen. Det är så viktigt. Som ni märker,vet jag precis vad jag måste göra. Men jag kan inte. Mitt stora problem är att jag inte kan. Jag försöker,varje dag. (Tänk om ni kunde se det) Kroppen vill åt ett håll och jag åt ett annat.Det blir att jag inte håller ihop och ramlar endast rakt ner, rakt ner i sängen och drar täcket över huvudet. 
 
Snart har det gått 5 år sedan vi förlorade våran, Tobias. Fattar ni? 5 jävla år. Nu kan man inte längre vara arg på han som körde lastbilen, man kan inte heller vara arg på att Tobias var just där och då, man kan inte heller vara arg på sig själv, att man inte sagt och gjort allt man borde med Tobias. Det enda man kan göra är att sakna och se alla fina minnen man har ihop. Ingenting kommer bli som det en gång var och det vet vi ju, det har vi vetat i 5 år. Men man vill inte inse och det är kanske därför det är så jävla tufft att gå igenom ett sorgarbete. Man vill inte inse att man aldrig någonsin kommer få se sin storebror levande igen.
 
Fyfan. Jag måste sluta tänka så.
 
Jag måste se Tobias, jag måste se på min familj som är vid liv, vilken jävla kämparfamilj dom är. Kolla bara på Daniel, plugg och nyköpt lägenhet i Lund, mäktigt. Mamma styr blomsterlandet som aldrig förr och pappa han jobbar 70% med sin cancer, som också minskat (BÄSTA NYHETEN DENNA HÖSTEN).
 
Jag är såååå stolt över dom och jag måste ocksåge mig själv, en klapp på axeln för vad jag åstadkommit under dessa år.
 
Nu hoppas jag på en vändning, efter 2 olika antidepprisiva tabletter, måste det finnas en som fungerar på mig.
Nu vill jag komma i form igen och bli lycklig igen.
 
TACK för att ni ville läsa och TACK mina vänner, för att ni står ut med mig.
 
JAG ÄLSKAR ER!!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0