www.mybrotherinheaven.blogg.se

Tobias Larsson

1990-06-27♥2012-02-01

 

You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have.

1 Februari 2013

 

Det var kl 12:04 för 1 år-sedan jag satt tillsammans med mina kompisar i skolans caféteria och skrattade och var glada. Vi pratade om allt möjligt och allt var precis som vanligt, tills min telefon plötsligt ringer. Jag tar upp den ur fickan och ser att det är Pappa. " Vad vill han?" , tänkte jag. Eftersom jag var mitt uppe i snacket med mina tjejkompisar var jag 1 sekund på att inte svara,men av någon anledning,kändes det som att jag var tvungen. Varför skulle Pappa ringa nu, mitt på dagen, det måste vara något viktigt, var det enda som kom upp i mitt huvud. Jag svarade med en glad ton i luren, han svarade dock tillbaka med en röst jag aldrig har hört förr, den var så sorgsen och det enda han sa  var, " Lisa, det har hänt en grej, kom ut, vid matsalen." Jag förstod då ingenting, men sprang raka vägen ut, kallt var det, jag frös och skakade, tänkte igenom vad som kunde ha hänt. Jag gick fram och tillbaka utanför som om jag bara sökte efter ett svar. Plötsligt kommer mina  kompisar ut genom dörren och sa att jag skulle lugna ner mig.Jag blev arg på dom, sa i princip " käften, tänk om det har hänt något allvarligt." Då ser jag den, pappas bil, komma mot mig. Ut ur den kommer en präst, jag ser att hela matsalen ställer sig upp och Pappa kommer ut, går fram till mig och håller fast mig, han berättar sedan att Tobias har dött i en trafikolycka. När pappa sa detta, kollade jag bara på han och frågade om han var dum i huvudet, varför han står och ljuger för mig. Prästen säger då, " han ljuger inte, Lisa". Jag får helt plötsligt ingen luft,utan bara skriker och slår i allt runt omkring.

 

 Tobias var död, och jag kunde inte göra någonting..♥

 

Jag har på 1 år försökt inse vad det är som faktiskt har hänt, men jag förstår fortfarande inte. Saknaden efter dig, min ängel, är obeskrivlig. Tårarna rinner fortfarande varje dag och  smärtan är fortfarande lika stor inom mig. Jag trodde att jag skulle kunna förstå någorlunda nu, för folk säger att tiden läker sin sår, men icke.Jag är inte klokare än den dagen du lämnade oss och det kommer jag aldrig att bli.
Ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta. Du är och kommer alltid vara den jag ser upp till allra mest. Det som gör mest ont, är att jag aldrig kommer får höra dina andetag igen, eller se dig le, skratta eller prata. Dina ögon kommer aldrig öppnas igen och jag kommer aldrig kunna få krama om dig, och säga hur stolt jag är över dig. Du gjorde inte bara avtryck i mitt liv, du gjorde i så många andras också. Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, för vi kommer aldrig att glömma dig, Tobias.

 

Jag älskar dig,mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara.