www.mybrotherinheaven.blogg.se

 

Efter det senaste inlägget så var det många som hörde av sig. Många skrev att jag har så fruktansvärt jävla rätt, att de känner igen sig i min situation,vilket jag "uppskattar", om man nu kan säga så, men jag menar mer att då är jag inte ensam. Jag fick också en kommentar om att människor är uppbyggda på detta sätt och det kan jag hålla med om. Man blir starkt berörd när det precis händer,men när det sedan går ett tag, då glömmer folk som inte stod personen som gick bort väldigt nära, och det är klart det är så, det säger jag inte emot. Men att jag som syster till min döda bror inte kan sörja på samma sätt som jag gjorde de första veckorna är fel, riktigt jävla fel. De första veckorna kunde jag gråta tillsammans med hela Varberg, men efter några månader, står jag där nästan helt övergiven, förutom vänner och familj. Jag har svårt att beskriva känslan som jag har i min kropp, såhär 1 år senare. Ska det verkligen behöva dö en människa för att folk ska bry sig? Jag vill inte ha 100 vänner till på facebook, jag vill inte heller ha 50 mer som hälsar på mig på stan, bara för att min bror har gått bort. Till en början kändes det bra och skönt att inte vara ensam, men eftersom i princip nästan alla "nya" människor som hörde av sig inte frågar eller säger ett ord mer om hur jag eller min familj mår nu, känns det fan meningslöst. Sorgen känns ännu större nu, än vad den gjorde från början, och om jag känner många människor rätt så ska det inte vara så. Tiden ska läka sin sår,men det har det inte gjort på mig. Såren blir bara större och jag hoppas att i framtiden om det händer något som drabbar en sådan här liten stad, att folk som känner personen och de anhöriga hör av sig på ett bättre sätt,än att skicka en facebook frågan och tro att vi runt omkring blir glada eller uppskattar det, för det gör vi inte, inte i slutändan.

 

Ta vara på det du har istället, det som står dig nära,riktigt jävla nära.