Igår visade mamma mig ett citat hon läst ur en bok, och vet ni? Det kan vara bland det mest trovärdiga jag läst i hela mitt liv. Det absolut värsta med det är att det är sant,så fruktansvärt jävla sant. Jag känner precis likadant, som personen som skrev detta gör.
"Strax efter tsunamin 2004 förstod min omgivning omfattningen av katastrofen för vår familj.Själv förstod jag ingenting utan levde i en ständigt overklig och ogenomtränglig dimma.
Nu, något år senare,
börjar jag förstå,men då har
omgivningen glömt."
♥
Jag fick en kommentar av en person för ett tagsen, att jag är så ego, att jag bara tänker på mig själv och att jag försöker få ut min ilska på alla andra och att jag skriver i denna bloggen bara för att få uppmärksamhet. Att ingen bryr sig, att jag inte är ensam om att ha förlorat någon, så att jag bara ska lägga ner och försöka leva mitt liv istället, utan min bror vid min sida.
När jag hörde detta, gjorde det så fruktansvärt ont. Men vad ska jag göra åt det? Alla måste få tycka och tänka som de vill, men ah.. Klart som fan det hugger till i hjärtat. Jag har aldrig fått höra något sådant, utan jag har bara fått så många fina komplimanger för mitt skrivande och hur stark jag är och det är jag så evigt tacksam för, men alla är vi olika.
Men ska jag vara ärlig, så skriver jag bara för mig själv, för att jag ska kunna bearbeta en sorg som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få uppleva. Jag tvingar ingen till att läsa min blogg,men jag vet att många där ute, vill och är tacksamma att det finns folk som skriver om det dom har upplevt och därför vill jag också försöka nå ut till dom. Negativ kritik, vill man helst inte höra,men jag tar som alla andra in det, även fast det gör jävligt ont eftersom det handlar om min döda bror. Men ni som inte vill eller har något emot denna bloggen, läs inte. Jag skriver för mig och för dom som vill läsa, ingen annan.
-
Jag förstår att tiden går och för många läker också tiden många sår,men inte för mig. Det har gått lite mer än 1 år och många har glömt och gått vidare,men det har inte jag. Precis när allt hände, fick jag 56 nya vänförfrågningar på facebook. Jag fick mejl om att " Hej, jag kände din bror,jag finns här" "Hej, hörde om det fruktansvärda, jag lider verkligen med dig och din familj,men ni är starka, ni klarar detta" "Hej, är det verkligen din bror som har gått bort? Jag kände han lite,men jag känner inte dig och din familj. Det enda jag kan säga är att jag finns för dig, ALLTID"
Ni hör ju själva? Precis när allt händer, så bryr sig ALLA. Det spelar ingen roll om man känner personer eller inte. Alla skriver, alla vill bry sig och det är klart man blir glad och tacksam, men man blir också väldigt fundersam. Kommer alla dessa personer finnas för en alltid? Ska de behöva dö en människa, för att folk ska bry sig och hälsa på en på stan?
Nu 1 år senare, så får jag(vi) knappt några mejl, människor har dragit sig undan. Vissa som hälsade och brydde sig som F*N i början, hör ALDRIG av sig eller undrar hur det är med oss.
Jag förstår inte? Är det såhär det är? Jag begär inte att folk ska lägga sig på knä för oss, och för dom som är ledsna, men ändå? Tänk efter, innan du gör något.
Direkt när min bror gick bort hade jag helt plötsligt hur många människor omkring mig som helst, nu 1 år senare, har jag bara ett fåtal kvar..
Ni vet vilka ni är♥
Vad hände med alla andra som brydde och hörde av sig?
Det är en fråga, jag aldrig kommer få svar på...
