www.mybrotherinheaven.blogg.se

2 månader har nu gått och saknaden är fortfarande lika stor.

Jag får kommentarer som "Du glömmer det snart", "Hur mår du?" och " Tobias finns med dig hela tiden" osv.. Svaret på dessa frågor orkar man ibland inte ens svara på, för saken är den att jag kommer aldrig glömma och om svaret på " Hur mår du"? är okej, så är det fortfarande inte okej. Jag kommer alltid vara lika ledsen och alltid må lika jävla dåligt MEN jag måste få skratta,jag måste få le och uppleva det jag alltid velat, för min egen skull och Tobias. Tobias hade aldrig velat att jag skulle sluta le, han hade inte heller velat att jag bara skulle ligga hemma och inte göra någonting. Även fast vissa dagar är värre än andra så måste man försöka. Även om allt känns meningslöst så måste man försöka. Man måste fortsätta,man måste de.

Jag vet också att Tobias är med mig hela tiden, det är inte de det handlar om. Utan det är att känslan av att aldrig få se sin bror igen,den känslan är fruktansvärd. Han är med mig,men inte här med mig och det är de som gör så jävla ont. Aldrig kommer det bli som förr och aldrig kommer jag få säga allt jag ville säga till dig. Igår när jag jobbade så väntade jag också på att du skulle komma in på Tre Toppar. Jag tänkte att snart kommer du, som du alltid brukade göra. Du beställde dina 5 kulor, jordgubb,päron,vanilj,melon och jordgubb/smultron med hallonsylt. Jag visste det innan du ens kom in, jag visste vad du skulle ha och jag skrattade alltid lika mycket åt det. Och nu kommer du aldrig göra det igen...