Ett brev till dig min ängel
Snart är jag där, där du en gång var, Tobias…♥
Om 6 dagar åker jag, till Thailand igen. Det är med blandade känslor jag lämnar Sverige. Jag hade ljugit om jag inte säger att det ska bli så jävla underbart, att få komma till solen, lämna vardagen för ett tag och bara få njuta. Det som känns jobbigt är att lämna resten av familjen här och att åka till vårt paradis som för dig slutade i en stor jävla tragedi. Det jag ser fram emot mest är att få åka till Similian Island, där ni var sista dagen innan ni dog. Jag vill se och uppleva det med mina egna ögon, för det var bland det sista du sa till mig.
”Du måste åka dit någon gång, Lisa, helt magiskt fint.” Nu tre år senare tar jag steget, steget upp på klippan där du en gång stod. Det kommer kännas rätt sjukt att stå på samma sten, samma plats som både du och Daniel har stått på. Men jag vill, jag vill våga och jag ska. Jag ska stå där, på din årsdag och se ut över havet och tänka på dig. För är det något jag vet, så är det att, någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.
Älskade storebror, det finns inte ord, för hur tungt det är att bära på den här sorgen.
Jag tänker på dig, varje dag.
Och saknar dig mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara, Tobias.
Jag hoppas du har det bra, vart du än är. Och att vi snart ses igen.
Ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta.
