Livet är så jävla orättvist.

ikväll har jag suttit i regnet vid graven, hos min bror .. I samma stund fast i Göteborg på sahlgrenska ligger Pappa och får cellgifter och kämpar mot sin cancer. Mamma är hemma & Daniel i sin lägenhet. Vi är alla på olika håll och med olika tankar. Men en sak vet jag att vi tänker samma om, och det är att du ska bli frisk nu , Pappa .  Vi vet också att vi nu hade behövt våran Tobias mer är någonsin och att vi hade gjort allt för att få tillbaka han hit, till vår värd , och vår familj. ❤️️
 
Om ni bara visste hur tung den här sorgen är att bära på , och hur mycket det skär i ens hjärta .
Jag trodde inte ens det var möjligt.
Det skulle aldrig hända oss.
 
 
 
 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0