www.mybrotherinheaven.blogg.se

Idag har det varit en riktig skit dag Jag vaknade med ingen energi, trots att jag hade sovit helt okej på natten. Jag vaknade sur,ledsen och lättirreterad, men jag förstår fortfarande inte varför.... Är det normalt? Jag gick iallafall upp, åkte till stan, träffade mina kompisar en stund innan jag åkte hem, somnade och vaknade inte förrens nu ikväll. Har sovit fram och tillbaka i princip halva dagen, vilket inte är bra, men som jag gör ändå, för att det är det jag tycker känns bäst i stunden, för då slipper jag tänka och se mina tårar rinna ner för kinden- för det gör mig så otroligt svag.

 

Allt jag önskar är att att jag låg på det steget i sorgarbetet som ni ligger på. Ni har ett psyke och kan hantera andra situationer som inte handlar om Tobias på ett väldigt bra sätt. Med andra ord, när ni är ledsna så behöver det inte alltid sluta i "Tobias tårar" som jag kallar det.. Det gör det alltid för mig. Det spelar ingen roll om jag har mått skit för jobbet,eller haft tjafs med kompisar, familj eller någon annan så slutar det alltid med att jag börjar tänka på T, vilket är så frustrerande, jag vill ju inte det. Jag vill vara den som har ett sådant psyke och kunna hantera saker, jag vill inte att allt ska sluta i tårar, i hemska tårar som bara skär inom mig. 

 

När jag ikväll vaknade vid 7 tiden,  efter att sovit fram och tillbaka i 4 timmar,så började det med att jag skakade i sängen,som att jag drömde. Jag reste mig upp och fick panik, och slog i sängen,  jag fick upp hemska bilder i huvudet och jag bara satt där och kunde inte få bort det ur huvudet. Det var hemskt, försökte sätta på en film och tänka på något annat men det gick inte, jag bara låg där i sängen, stirrade på solsidan som jag trodde kunde få mig på lite bättre humör, men icke. Sen kom Mamma hem, Istället för att prata och svara på hennes frågor, blev jag arg, eller mer irreterad att hon ställde frågor osv, jag orkar inte svara. Alltså tänk er själva , när någon bara vill er väl, så blir man arg och skiter i det, bara för att man mår så dåligt.

 

Jag vet ju att jag inte är ensam, att min familj har det lika fruktansvärt som jag, men ändå blir det att allt handlar om mig själv,för att jag inte kan hantera det här än, jag kan inte hantera något. Jag kan inte ta diskssioner och som jag sa tidigare, varenda gång jag blir ledsen slutar det alltid i "Tobias tårar" och all skit som jag varit med om, kommer upp åter igen och jag får börja om på nytt..

 

FAN. Varför ska allt vara så in i helvetes jävla svårt?

Tips,förslag?? Vad som helst, hör av er.!..

 

Iallafall - För att få lite extra energi och åter igen få prata ut lite, åkte jag till dom som kan det allra mest, dom som alltid ställer upp när livet känns skit men också när livet känns riktigt bra,ni är på riktigt Olivia & Andreas. Olivia kom in i mitt liv som en blixt, och fan vad jag är glad för det, finns nog ingen människa som kan se in i ens liv så som du, du hjälper mig verkligen framåt. 

 

Tack för all kärlek ikväll.
De bästa med er är att man kan bara sitta där, och få krama om er, ord behövs inte, för ni förstår mig ändå.