www.mybrotherinheaven.blogg.se

Från att jag fick reda på det fruktansvärda beskedet om olyckan och till vi skulle ha begravningen, visste jag bara en sak och det var att jag skulle sjunga för Tobias & Elin på begravningen. Pratade med Mamma om det först och hon sa hela tiden " Det är klart du ska det om du vill,men klarar du det?" och då började tankarna självklart rulla runt i huvudet på mig. Trots att jag velade hela tiden så visste jag innerst inne ändå att jag ville. Det var det jag skulle göra.

Varför? Undrar ni säkert och det ska jag nu berätta. På skolavslutningen i 9:an så sjöng jag och min fina vän, Felicia "Hallelujah" och då var Tobias där och kollade. Han sa till mig efter att han aldrig har varit så stolt över mig som när jag tog i och sjöng. Han filmade det på sin telefon och nu i efterhand har jag fått höra av hans kompisar att han har suttit och visat det för dom och berättat om hur stolt och fint han tyckte de var.

Att få höra det av sin egen bror är en enorm känsla. Som ni vet hade vi en ganska så speciell relation till varandra. Det var inte ofta vi fick höra att vi gjorde bra ifrån oss från varandra, för då var det mest väldigt oseriöst..;) haha. Men denna gången var väldigt speciell för mig.

-

Efter många funderingar fram och tillbaka om att sjunga på begravningen så bestämte jag mig,jag ska göra det. Några dagar innan började jag, min kusin Josefin på gitarr och en annan kille på piano öva. De kändes helt okej men fortfarande inte 100%. Kvällen innan begravningen var det mycket känslor som blandades in men jag kunde trots det få några timmars sömn. När jag sedan vaknade kände jag mig väldigt stark men också väldigt nervös. Bilfärden in till stan och kyrkan var ingen höjdare för mådde så illa,jag tror inte riktigt jag fattade vad jag skulle göra. Att stå och sjunga på en begravning för sin egen bror och hans flickvän är inget man tänkt att man ska göra, speciellt inte såhär tidigt. Jag är ändå bara 17 år.

-

När jag sedan går upp och tar tag i mikrofonen, tittar ut över alla bänkrader så är det tomt. Jag ser inte en enda människa förutom Tobias och Elin längst bak. De ler och håller varandra i handen. I mitt huvud hör jag Tobias röst

"Du klarar detta, jag är så stolt över dig" och då sluter jag ögonen tar in all kraft jag har, kollar på de båda kistorna och tar i och sjunger ut. Jag öppnar sedan ögonen och ser allt folk framför mig igen. Den känslan var fruktansvärd men ändå så stark. Nu i efterhand ångrar jag absolut ingenting, utan det kändes bara så rätt att göra det.

Du är värd allt, jag älskar dig

-